Inom farmakologin är en agonist ett ligandläkemedel, eller annan substans, som binder till en receptor och stimulerar receptorns aktivitet[1]. Detta till skillnad från antagonisten, som hämmar/stoppar aktivering av en receptor[1].
Exempel på agonister är bensodiazepiner och barbiturater. En agonist kan antingen binda till receptorns aktiva yta eller till en regulatorisk domän på receptorn, och därmed förändrar receptorns egenskaper[2].
Fullständiga och partiella agonister
Det finns så kallade fullständiga agonister och partiella agonister.
Fullständiga agonister
Den agonist som utlöser, det som vi uppfattar, är en maximal aktivering av en receptor[1].
Partiella agonister
En partiell agonist (ex. buspiron, aripiprazol eller norklozapin) aktiverar en receptor, men ger bara ett partiellt fysiologiskt svar jämfört med en full agonist[1]. De kan också vara betraktade som en ligand, som visar både agonistiska och antagonistiska effekter.
En ko-agonist fungerar med andra ko-agonister för att ge den önskade effekten tillsammans. En antagonist blockerar en receptor från aktivering av agonister[2].
