Begravningsvapen

Begravningsvapen är de olika typer av vapen som blivit burna i en begravningsprocession. Begravningsvapen kan både vara bruksvapen och heraldiska vapen. Efter begravningen hängdes sådana vapen ofta upp i begravningskyrkan eller i en annan kyrka med koppling till den döde.

Den avlidnes heraldiska vapen bars ursprungligen i form av en faktiskt brukad sköld. När skölden föll ur bruk som en del av en krigares rustning målades det fullständiga vapnet på en träskiva som bars på en stång i begravningsprocessionen. I det svenska riket börjades dessa vapen, ofta kallade huvudbaner, att utföras utskurna i trä och bemålade.^[1]

I begravningståget kunde även den dödes förfädersvapen, så kallade anvapen bäras, dels på fädernet, dels på mödernet. De bars då efter huvudbaneret. I vissa fall anbringades anvapnen på själva huvudbaneret, men ofta rörde det sig bara om en eller två generationers vapen, eftersom huvudbaneret annars skulle bli ohanterligt. I andra fall kunde huvudbaneret på sidorna ha anvapen hopkomponerade.^[2]

Begravningsvapen ska inte sammanblandas med epitafier. Huvudbaner och anvapen bars i begravningståget och kunde därefter sättas upp i kyrkan, Ett epitafium innehåller en gravskrift över den döde och placerades efter begravningen i kyrkan, men medfördes aldrig i själva processionen.^[2]

• 
  Johan Persson Månesköld af Seglinges (nr 62) (till Rungarn, död 1696) huvudbaner med 16 anors vapen i Bladåkers kyrka, Uppland
• 
  Anders Stuarts (nr 86) (1589-1679) 16 anors anvapen i Vadsbro kyrka, Södermanland
• 
  Peder Byriellson Björnrams begravningsvapen från 1587 i Färentuna kyrka, Uppland^[3]
• 
  Begravningsvapen i Wymondham, Norfolk, England. Begravningsvapen i Storbritannien är alltid målade på en ruta

• Wikimedia Commons har media som rör begravningsvapen.
• Pia Bengtsson Melin & Andreas Olsson (2019). ”Materiella minnen för evig ära. Ett senmedeltida begravningsgarnityr från Mariakyrkan i Sigtuna”. Situne Dei. Årsskrift för Sigtunaforskning och historisk arkeologi: sid. 6–17. https://arkiv.sigtunamuseum.se/wp-content/uploads/2020/09/Situne-dei-2019_BengtssonMelin_Olsson.pdf. Läst 25 januari 2024.