Dalälvens nordligaste källor ligger i trakten kring Stor-Våndsjön i Dalarnas nordvästligaste hörn, en sjö som delas mellan Sverige och Norge. Älven är 542 km lång från dessa till havet och gör älven till Sveriges tredje längsta. Västerdalälven och Österdalälven förenas till Dalälven vid Älvmötet i Djurås, Gagnefs kommun. Medelvattenföringen vid älvens mynning är i genomsnitt 379 m³/s, med ett högsta värde på 2 450 m³/s och ett lägsta värde på 40 m³/s.[1]Avrinningsområdet är 28 954 km².[2]
Innan senaste istiden flöt Dalälven från nuvarande Avesta söderut till Mälaren. Strax söder om Avesta fylldes den gamla fåran igen med sten från inlandsisen så att älven istället sökte sig åt nordost till sin nuvarande mynning i Gävlebukten. Så skapades det älvlandskap som idag finns nedströms Avesta, med selsjöar, fjärdar, deltalandskap och forsar. Under den geologiskt sett korta tid som älven haft sitt nya lopp har ingen älvfåra hunnit bildas. Istället är det uppbyggande processer av deltan som präglar älven. På så vis skiljer sig Dalälven från övriga stora älvar i Sverige där de eroderande krafterna dominerar.[3]
Lillforsen bildades så sent som på 1500-talet, en av åtskilliga gånger älven har bytt lopp i Avesta. Den mest dramatiska är Döda fallen, bildade för cirka 7 000 år sedan, när älven bröt sig en ny sträckning och lämnade de torrlagda fallen, som idag är ett populärt turistmål.[11]
Dalälvens förhållande till olika Norrlandsgränser. Norrlandslänen Gräns för norrländska mål Dalälven Biologiska norrlandsgränsen Skogslänens södra gräns Norrlandsterrängens gräns
Längs Färnebofjärdens nationalpark går det så kallade Nedre Dalälvsområdet. Området berör utkanter av fyra landskap och fyra län där älven är den faktor som förenar området naturgeografiskt, kulturellt och historiskt. Området är en glesbygd med utspridda byar och små samhällen. Historiskt har många av orterna inne i området haft en stor betydelse även för omkringliggande större samhällen. Jord- och skogsbruk har även idag en stark ställning i området vilket leder till öppna landskap omgivna av löv- och barrskogar.
Mot bakgrund av områdets förutsättningar bildade år 1986 större mark/vattenägare, logianläggningar samt nio berörda kommuner, två regionala organ och två organisationer Nedre Dalälvens Intresseförening.[12] Syftet var att arbeta med områdets utveckling genom de positiva förutsättningar för bland annat turism, företagsetableringar och inflyttning som området erbjuder. Exempel på några av intresseföreningens större övergripande projekt är/var biologisk myggbekämpning, förstudie av förutsättningar för att bli biosfärområde, ett skogsprojekt, ett fiskenätverk och en fiskevårdsplan, Naturum Färnebofjärdens nationalpark, Top 10 Fishing Sweden och Centrum för byggnadsvård.
Vattenkraft
I Dalälven med biflöden finns 41 aktiva kraftstationer och 13 större dammar, Siljan ej inräknad (2016).[13] Älven började utforskas för kraftändamål i slutet av 1800-talet och 1922 reglerades Siljan.[14]
Den installerade effekten av vattenkraften i Dalälven är ca 1 155 MW (2012).[15] Totalt producerar kraftverken i Dalälven 5,6 TWh per år (2014),[16] och den största kraftstationen är Trängslet med en effekt på 300 MW.[17]
Flottlag i Hovran, cirka 1920.Flottränna i Ämån, ett biflöde till Oreälven.
Dalälven var tidigare en viktig flottled och flottning av timmer till sågverk och gruvor är belagt sedan 1600-talet på Dalälven, till stor del pådrivet av det kungliga förbudet från 1607 att avverka skog närmare än en mil från Falu koppargruva.[18] Flottningens höjdpunkt nåddes 1952, då cirka 30 miljoner stockar flottades på Dalälven. Älven var då Sveriges flitigast nyttjade flottledssystem.[19] 23 september 1971 anses vara den officiella slutdatumet för flottning i Dalälvens nedre delar, då de sista stockarna passerade Färnäs skiljeställe. Då det fanns timmerupplag kvar pågick dock flottning i nedre delar av älven som fortfarande fick användas som flottleder. I resten av älven upphörde flottningen 1970. 1973 avlystes de sista delarna av Dalälven,[20] och 1977 var flottledssystemet helt avvecklat.[21]
Dalarna
Den tidiga flottningen
1648 startades Wästerdals-Wede-Compagniet, vilket fick privilegium av Drottning Kristina året därpå att ensamt få köpa ved i Västerdalarna.[18] Företaget slogs 1661 ihop med Österdalskompaniet, bildat 1659, för att bilda Vedkompaniet.[22] Flottningen var dock relativt småskalig och sparsam fram till mitten av 1800-talet och var främst inriktad på att förse koppargruvan i Falun och sågen i Domnarvet med virke.[18] På grund av misskötsel i affärerna och stora skulder exproprierade staten bolaget och överlät privilegier och inventarier till Bergslaget.[23]
Dalarnas storsågar
Sågverksrörelsen i Dalarna kom främst att domineras av tre bolag, kallade Trebolagen: Korsnäs Sågverks AB, Kopparbergs och Hofors Sågverks Bolag (Kopparfors – vilket dock först 1937 blev officiellt namn) och Bergslagets sågverk i Domnarvsforsen. En rad uppgörelser om flottningen kom att ske bolagen emellan och 1876–1889 sköttes flottningen uppströms gemensamt i den så kallade Trebolagsuppgörelsen.[24] Dessa bolag hade intresse av att kontrollera flottlederna, bland annat för att minska allmogens husbehovsflottning. De bildade tillsammans med Skutskärs Trävaruaktiebolag samt minoritetsägarna Särna AB och Garpenberg–Avesta ABDalelfvarnes-Torsångs Strömbyggnads AB 1878, vilket tog över efter det upplösta Ångbåtsbolaget på Siljan. Året därpå sålde Dalelfvarnes-Torsångs Strömbyggnadsförening, verksamt sedan 1860-talet, sina flottleder och tillgångar till bolaget. 1896 bytte strömbyggnadsbolaget namn till Dalelfvarnes Strömbyggnads AB och var verksamt till 1955.[25]
Skiftesreformerna i kombination med Englands slopade tullar på trävaror 1849 möjliggjorde en storskalig träindustri. Ett antal intressenter ansökte 1851 om ett statligt lån för att uppföra en järnväg mellan Gävle och Siljansdalen med främsta syfte att transportera sågade trävaror. 1854 beslutade så riksdagen att anlägga Gävle–Dala Järnväg, som kunde invigas 1859. Drivande bakom järnvägen var affärsmannen Georg de Laval, som genom att köpa mark vid Runns norra strand kunde uppföra ett sågverk med tillgång till denna järnväg. Sågverksbolaget, Korsnäs Sågverks AB, bildades av den grupp intressenter som stått bakom järnvägen och verket togs i drift 1858.[24] Samma år kunde den första lasten med trävaror avsegla från Gävle hamn.[26] Året därpå anlade bolaget en kanal i Torsång parallellt med Lillälven, för att underlätta flottning från Dalälven till Runn.[24] Omkring 1875 köpte bolaget betydande markområden och 1888 ersattes sågen med en ny, som kom att sysselsätta omkring 1 000 personer.[26]
I Hosjön anlade Carlfors Sågverksbolag och Kopparfors varsin såg, färdigställda 1859 respektive 1861. 1874 köptes dock Carlfors upp av Kopparfors. Till skillnad mot Korsnäs, som hämtade sitt timmer från skogarna uppströms Dalälven, skaffade sågverken vid Hosjön sitt timmer först från skogarna i Svärdsjö och Envikens socknar, efterhand allt mer från Gästrikland och sedermera även de från områden uppströms Dalälven.[24]
Uppströms Dalälven, i Domnarvet låg Bergslagets såg. Efter att fram till 1856 ha varit inriktad på att förse Falu koppargruva med virke kom efter en omorganisation sågverket att intressera sig för möjligheten till export via den planerade järnvägen från Runn. 1858 beslutades att sågen från 1700-talet skulle ersättas och 1863 stod den färdig.[24]
Vid Älvkarlebyfallen anlades en kronosåg på 1500-talet med syfte att förse ett skeppsvarv på ön Rotskär med virke. Efter att varvet lades ner under tidigt 1600-tal fick sågen förfalla. Bröderna Jonas och Magnus Larsson köpte Kvarnströmmen 1854 och bildade tillsammans med två andra andelsägare Quarnfors Sågverksbolag. Bolagets syfte var att anlägga en såg i strömmen (ungefär där Untraverket idag ligger). Detta fick de inte tillstånd till, däremot fick de ersättning för de anläggningar de redan börjat uppföra samt rättigheter att flotta från Söderfors till Brusboforsen. 1855 fick Magnus Larsson dock arrendera Kungsgården i Älvkarleby, till vilket Kronosågen hörde.[27] Bolaget köpte upp stora timmerposter, gjorde i ordning flera närbelägna flottleder och undersökte möjligheten att flotta timmer ända från Dalarna. Bolaget såldes 1860 till Tottie och Arfwedsson, som ansökte hos landshövdingen i Dalarna om att en flottled skulle öppnas från Runn till länsgränsen. Virkesmängden ökade och sågen byggdes ut. 1868 köpte Astrup och Sörensen upp företaget, och beslutade att bygga ett sågverk i Skutskär, på den plats där sågverksbolaget ägde en lastageplats.[28]
Inte långt från älvens mynning, i nuvarande Östra viken anlade så Astrup och Sörensen 1869 ett sågverk,[29] vilket invigdes året därpå.[28] För att kunna flotta stockar till det nya sågverket byggdes en flottränna från Älvkarleö, för att undvika fallen i Älvkarleby.[30] De lokala fiskarna hade redan märkt av att fisket påverkades av avfallet från Kronosågen och satte därför stopp för flottning genom Älvkarleby.[31] Denna ränna, Bergslagsrännan, kom även att kallas Kanalen och invigdes samma dag som Suezkanalen, 16 november 1869.[32] Sågen i Älvkarleby avvecklades och bolaget bytte namn till Skutskärs Trävaruaktiebolag.[25]Stora Kopparbergs Bergslags AB köpte sågen 1885 och utökade de elva ramarna till 24, vilket under en period gjorde sågverket till världens största. Sågen var även en stor arbetsgivare. 1890 fanns 400 fast anställda och 1 100 säsongsarbetare vid sågen.[30] År 1887 ansökte Bergslaget om en reglering av den gemensamma flottningen nedom Torsång, och 1890 konstituerades Nedre Dalefvens Flottningsförening för att sköta flottleden från Torsång till gränsen mot Västmanland, något som året därpå utsträcktes till Ängsön i Färnebofjärden. Efter Ängsön var det istället Nedersta Dalefvens Flottningsförening som skötte flottningen. Beslut om sammanslagning av de båda bolagen togs 1920, och 1922 fastslogs ett reglemente för flottningen på sträckan. Det nya reglementet kom även att inkludera biflottlederna, som tidigare inte varit reglerade.[25]
Korsnäs hade 1890 anlagt ett hyvleri Bomhus i Gävle och 1899 flyttade de sin verksamhet med maskiner, byggnader och anställda från Falun,[33] en flytt som kallades Sveriges största flyttlass.[34] Sågerket byggdes ut till 30 ramar, vilket gjorde det till ett av världens största sågverk. Beslutet togs två år tidigare – samma år som en timmerränna från Dalälven till området kunde invigas. Rännan genomgick sin sista större upprustning 1950,[34] och användes sista gången 1971.[31]
^Zmijewski, N., Bottacin-Busolin, A. and Wörman, A. (2015). Incorporating Hydrologic Routing into Reservoir Operation Models: Implications for Hydropower Production Planning. Water Resources Management, 30(2), pp.623-640.
Rydberg Sven, red (1984). Strömkarlarna: en etnologisk skildring av flottare i Dalälvsområdet. Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbunds skrifter, 0418-3002 ; 28. Falun: Dalarnas mus. Libris7748581. ISBN 91-85378-68-2
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.jpg)
