Douglas DC-6

	Douglas DC-6
	SAS DC-6 SE-BDB, Agne Viking
Beskrivning
Typ	Fyrmotorigt trafik- och transportflygplan
Besättning	3 – 4
Första flygning	15 februari 1946
I aktiv tjänst	1947 - idag
Ursprung	USA
Tillverkare	Douglas Aircraft
Antal tillverkade	704
Utvecklad från	DC-4
Data
Längd	30,66 meter (DC-6) ; 32,18 meter (DC-6A, B)
Spännvidd	35,81 meter
Höjd	8,66 meter
Vingyta	135,9 m²
Tomvikt	23.844 kg (DC-6) ; 20.803 kg (DC-6A) ; 25.110 kg (DC-6B)
Max. startvikt	44.110 kg (DC-6) ; 48.600 kg (DC-6A) ; 49.000 kg (DC-6B)
Motor(er)	Pratt & Whitney R-2800-CA15, -CB16, -CB17
Motoreffekt	4 x 1 800 / 2 400 / 2 500 hk
Propeller	Hamilton Standard 43E60
Prestanda
Räckvidd med; max. bränsle	7 995 km (DC-6A) ; 7 600 km (DC-6B)
Max. flyghöjd	21 900 ft (6 700 m) (DC-6A) ; 25 000 ft (7 600 m) (DC-6A),
Lastförmåga
Kapacitet	68 – 89 passagerare
Ritning

DC-6 är ett fyrmotorigt propellerplan med kolvmotorer tillverkat av Douglas mellan 1946 och 1958 i 704 exemplar.

Ursprungligen skapades planet som ett militärt transportplan baserat på Douglas DC-4 (C-54). Det utvecklades till civilt trafikflygplan i konkurrens med medel- och långdistansflygplanet Lockheed Constellation. Som det första av Douglas passagerarflygplan var det utrustat med tryckkabin.

Beroende på indelningen i olika klasser var kapaciteten mellan 42 och 89 passagerare. Hos charterflygbolag fick upp till 102 passagerare trängas i kabinen (DC-6B).^[1]

Flera DC-6 är fortfarande i bruk idag, i synnerhet i Alaska och Kanada.

Beteckningen inom US Air Force var C-118 Liftmaster, inom US Navy R6D.

Historik, design och utveckling

År 1943 fick Douglas uppdrag av USA:s flygvapen att konstruera ett större transportflygplan baserat på C-54 Skymaster. Vid första flygningen den 15 februari 1946 var dock andra världskriget avslutat och USAF hade tappat intresset. Douglas modifierade typen till ett civilt trafikflygplan med beteckningen DC-6, som flög första gången den 29 juni 1946^[2]. Försäljningsutsikterna var bra, eftersom Trans World Airlines (TWA) hade monopol att i USA köpa alla Lockheed Constellation, som i motsats till C-54 var utrustad med tryckkabin.^[3]

Största skillnader till C-54 förutom tryckkabin var en flygkropp förlängd med 2 m, starkare motorer, förbättrade avisningssystem och radioutrustning.

De första DC-6:orna levererades samtidigt till American Airlines och United Airlines redan den 24 november 1946. Typcertifieringen dröjde dock längre än väntat, och först i april 1947 blev DC-6 typgodkänd av Federal Aviation Administration. Vid den tidpunkten hade redan 22 stycken levererats. DC-6 sattes i tjänst av American den 27 april 1947 och av United den 1 maj.^[2]

Utöver de nämnda flygbolagen blev det National Airlines och Braniff Airways år 1947 samt Delta Airlines år 1948, som satte DC-6 i tjänst. Först i Europa var Sabena redan i augusti 1947, följt av KLM, Det Danske Luftfartselskab (DDL) och SAS (alla tre 1948).^[4]

En fraktversion, DC-6A utvecklades år 1949. Skillnader mot DC-6 var två fraktdörrar, förstärkt golv, kropp förlängd med 1,50 m, förbättrat elsystem samt bränslekapacitet ökad med 4 800 liter. Max. fraktvikt blev 12 800 kg.^[5]

Nästa variant, DC-6B, saknade fraktdörrar och det förstärkta golvet; första flygning 2 februari 1951. Den sattes i tjänst av United april 1951.^[6]

Sista versionen blev DC-6C, en kombinerad frakt/passagerarmodell.

Sista leverans av en DC-6 skedde 17 november 1958 till jugoslaviska JAT.

Varianter

XC-112 (senare YC-112A): Förbättrad C-54 (US Air Forces beteckning), utvecklad till DC-6 prototyp.; Utrustad med tryckkabin och Pratt & Whitney R-2800-83AM3 motorer.

Civila modeller

DC-6: Passagerarflygplan
DC-6A: DC-6 utrustad med två fraktdörrar; första flygning 29 september 1949^[4]
DC-6B: Passagerarflygplan; första flygning 2 februari 1951; Två DC-6B blev ombyggd av Sabena till "swing-tail" fraktflygplan år 1968, en åt finska Kar-Air och det andra åt Spantax.
DC-6C: Version användbar som både passagerar- och fraktflygplan

Militära modeller

C-118A: DC-6A köpt av United States Air Force, tillverkad i 101 exemplar
VC-118: En ombyggd DC-6 för användning av USA:s president med 25 stolar och 12 sängar
VC-118A: C-118A ombyggd till VIP-flygplan
C-118B (R6D-1): DC-6A köpt av US Navy, betecknad som R6D-1 t.o.m. 1962, tillverkad i 65 exemplar
VC-118B (R6D-1Z): fyra C-118B ombyggd till VIP-flygplan

Användare

DC-6:an har tidigare flugits bl.a.:^[7]^[8]

Civila operatörer

Europa

British United Airways
Caledonian Airways
Fred Olsen
Icelandair
IFA International Freight Airways^(de) (Belgien)
Inex Adria
Internord
JAT
Karair^(de)
KLM
Lloyd International Airways
Loftleidir
Olympic Airways
Osterman Aero
Sabena
Scandinavian Airlines
Spantax
Sterling Airways
Südflug
Südwestflug
Swissair
TAP

Afrika

Asien, Oceanien

Nordamerika

Sydamerika

Aviateca (Guatemala)
British West Indian Airways
Ecuatoriana
Faucett Peru
LAN Chile
Lloyd Aereo Boliviano
Panair do Brasil
REAL Transportes Aéreos^(de) (Brasilien)
Rutas Aereas Nacionales, RANSA (Venezuela)
VARIG (Brasilien)
VASP (Brasilien)

Militära operatörer, regeringar, statliga byråer

Vattenbombare

I flera länder användes ombyggda DC-6 som vattenbombare för brandbekämpning (mest skogsbränder) med vattenbegjutning från luften. Det gjordes bl.a. i:

Frankrike
Kanada
USA

Användning i Sverige

SAS hade 23 exemplar,^[9] varav den första havererade 1948 i England (se "Haverier").
- 13 st DC-6 (i tjänst 1948-1960), varav 2 ex DDL
- 10 st DC-6B (i tjänst 1952-1964).

Transair Sweden, TSA, tidvis det ledande charterbolaget i Sverige, flög med sammanlagd 13 begagnade DC-6 mellan 1960 och 1968.^[10] En av dem havererade 1961 i Zambia (se "Haverier").
- 5 st DC-6 (i tjänst 1960-1968)
- 8 st DC-6B (i tjänst 1961-1965).

Haverier

DC-6 hade 185 flyghaverier med förlust av flygplanskropp.^[11] Urval:

Den 4 juli 1948 kolliderade en SAS DC-6B, SE-BDA, med ett brittiskt militärplan (Avro York) vid Northwood, norr om London, England. Alla 32 ombord omkom samt alla sju ombord Avro York.^[12]

Den 22 mars 1952 störtade en KLM DC-6 (PH-TPJ) 7 km öster om Flughafen Frankfurt under inflygningen. 45 av 47 ombord omkom.^[13]

Den 24 november 1956 havererade en Linee Aeree Italiane DC-6B, I-LEAD, 15 sekunder efter starten från Paris-Orly flygplats. Av 35 ombord omkom 34.^[14]

Den 28 november 1957 gjorde SAS DC-6B SE-BDP en buklandning på Norrköping flygplats och förstördes av eld. Alla fem ombord (endast besättningen) klarade sig.^[15]

Den 19 september 1960 flög en amerikansk World Airways DC-6A/B (N90779) intill en kulle kort efter starten från Guam-Agana flygplats. Av 94 ombord dödades 80.^[16]^[17]

Den 19 juli 1961 störtade en Aerolineas Argentinas DC-6, LV-ADW, sydligt av Buenos Aires p.g.a. mekaniskt brott ursakad av överlastning i turbulens. Ingen av de 67 ombord överlevde.^[18]

Den 10 september 1961 störtade en DC-6B (N90773) ägd av det nordamerikanska President Airlines 2 minuter efter starten från Shannon Airport i Irland. Alla 83 ombord dödades.^[19]^[20]

Natten mellan den 17 och 18 september 1961 havererade Transairs DC-6B SE-BDY nära Ndola flygplats i Nordrhodesia. Planet skulle föra FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld till ett möte med Katangas ledare Moise Tshombe. 15 personer omkom. Flygplanet störtade 15 km från landningsbanan. Frågan om orsaken (sabotage, flygangrepp, tekniska fel på planet eller "den mänskliga faktorn") är fortfarande (år 2014) oklar.^[21]

Den 13 april 1963 havererade en Sterling Airways DC-6B, OY-EAP, under landningsförsök på Köpenhamn-Kastrups flygplats. Alla tre ombord (endast besättningen) överlevde.^[22]

Den 2 oktober 1964 flög en UTA DC-6B, F-BHMS, rakt intill berget Alcazaba (Spanien) på väg från Palma de Mallorca till Port-Étienne (numera Nouadhibou), Mauretanien. Ingen av de 80 ombord överlevde.^[23]^[24]

Den 6 februari 1965 flög en LAN Chile DC-6B (CC-CCG) rakt intill berget San José på en höjd av 3 700 m. Alla 87 ombord dödades.^[25]^[26]

Den 8 juli 1965 exploderade Canadian Pacific Airlines DC-6B CF-CUQ över British Columbia efter tändning av en bomb i toalettrummet. Samtliga 52 ombord omkom.^[27]^[28]

Den 23 december 1967 landade Sterling Airways DC-6B, OY-EAN, hård på Göteborg-Torslanda flygplats landningsbana och fick skrotas. Inga dödsoffer.^[29]

Den 26 september 1969 flög en Lloyd Aereo Boliviano DC-6B (CP-698) rakt intill berget Choquetanga på en höjd av 4 700 m. Alla 74 ombord dödades.^[30]

Den allvarligaste olyckan med en DC-6 hände den 8 december 1969. En Olympic Airways DC-6B (SX-DAE) flög rakt intill berget Pan 40 km sydöst om Aten-Ellinikon flygplats under inflygningen. Alla 90 personer ombord dödades.^[31]^[32]

Bevarade exemplar

År 2014 fanns 147 DC-6 kvar, 47 (?) därav i flygande skick. Flera finns bevarade i museer, mestadels i USA.

I Tyskland finns en bevarad DC-6 i Bad Laer nära Osnabrück. Det är den fjärde tillverkade DC-6, byggnadsår 1946, som togs ur tjänst av Germanair i mars 1969.

I Europa flyger fortfarande:
- DC-6A G-APSA i England
- Flying Bulls DC-6B, baserad på Salzburgs flygplats och registrerad i USA som N996DM.

Namibia:
- Namibia Commercial Aviation äger DC-6B V5-NCG, den sista tillverkade DC-6 och sista kommersiellt flygande i passagerarversion.

Kanada:
- Buffalo Airways flyger en DC-6B, baserad i Yellowknife.

USA:
- Everts Air Cargo med huvudbas på Fairbanks International Airport i Alaska hade 8 stycken år 2011.

Liknande flygplan

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Douglas DC-6, 22 september 2014.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Douglas DC-6, 28 september 2014.

Noter

^ Kreuzer s. 191
^ [a b] Pearcy s. 138
^ Pearcy s. 137
^ [a b] Pearcy s. 139
^ Pearcy s. 140
^ Pearcy s. 144
^ Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Zürich-Airport 1966–2007.
^ Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Sutton, UK, 2008–2013.
^ rzjets.net, lista över SAS DC-6
^ rzjets.net, lista över Transair DC-6
^ Aviation Safety Network, losses DC-6, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri Sunday 4 July 1948, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri PH-TPJ, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri I-LEAD, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014
^ Gero, s. 35
^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri LV-ADW, läst 28 september 2014
^ Gero, s. 42
^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDY, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014
^ Gero, s. 58-59
^ Aviation Safety Network, haveri F-BHMS, läst 28 september 2014
^ Gero, s. 59
^ Aviation Safety Network, haveri CC-CCG, läst 28 september 2014
^ Gero, s. 62
^ Aviation Safety Network, haveri CF-CUQ, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014
^ Aviation Safety Network, haveri CP-698, läst 28 september 2014
^ Gero, s. 89
^ Aviation Safety Network, haveri SX-DAE Arkiverad 24 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., läst 28 september 2014

Allmänna källor

Arthur Pearcy: Douglas Propliners DC-1 – DC-7, Airlife Publishing, Shrewsbury 1995, ISBN 1-85310-261-X.
David Gero: Luftfahrt-Katastrophen, Unfälle mit Passagierflugzeugen seit 1950, Motorbuch Verlag, Stuttgart 1994, ISBN 3-613-01580-3.
Helmut Kreuzer: Alle Propeller-Verkehrsflugzeuge 1945 – Heute, Air Gallery Verlag, Ratingen 1989, ISBN 3-9802101-1-1.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Douglas DC-6.
Bilder & media

[Kreuzer_s._191-1] Kreuzer s. 191

[Pearcy_s._138-2] [a b] Pearcy s. 138

[Pearcy_s._137-3] Pearcy s. 137

[Pearcy_s._139-4] [a b] Pearcy s. 139

[Pearcy_s._140-5] Pearcy s. 140

[Pearcy_s._144-6] Pearcy s. 144

[7] Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Zürich-Airport 1966–2007.

[8] Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Sutton, UK, 2008–2013.

[9] rzjets.net, lista över SAS DC-6

[10] rzjets.net, lista över Transair DC-6

[11] Aviation Safety Network, losses DC-6, läst 28 september 2014

[12] Aviation Safety Network, haveri Sunday 4 July 1948, läst 28 september 2014

[13] Aviation Safety Network, haveri PH-TPJ, läst 28 september 2014

[14] Aviation Safety Network, haveri I-LEAD, läst 28 september 2014

[15] Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014

[Gero_s._35-16] Gero, s. 35

[17] Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014

[18] Aviation Safety Network, haveri LV-ADW, läst 28 september 2014

[Gero_s._42-19] Gero, s. 42

[20] Aviation Safety Network, haveri SE-BDP Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., läst 28 september 2014

[21] Aviation Safety Network, haveri SE-BDY, läst 28 september 2014

[22] Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014

[Gero_s._58-59-23] Gero, s. 58-59

[24] Aviation Safety Network, haveri F-BHMS, läst 28 september 2014

[Gero_s._59-25] Gero, s. 59

[26] Aviation Safety Network, haveri CC-CCG, läst 28 september 2014

[Gero_s._62-27] Gero, s. 62

[28] Aviation Safety Network, haveri CF-CUQ, läst 28 september 2014

[29] Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014

[30] Aviation Safety Network, haveri CP-698, läst 28 september 2014

[Gero_s._89-31] Gero, s. 89

[32] Aviation Safety Network, haveri SX-DAE Arkiverad 24 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., läst 28 september 2014

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

[23]

[24]

[25]

[26]

[27]

[28]

[29]

[30]

[31]

[32]