Marinetti publicerade det första futuristiska manifestet i Le Figaro i februari 1909, i vilket han proklamerade krig mot traditionalismen. Året därpå utgavs tre manifest, däribland målarnas "Tekniska manifest" som tillkännagavs på Chiarellateatern i Turin 8 mars 1910. Undertecknarna var målarna Umberto Boccioni, Carlo Carrà, Luigi Russolo, Giacomo Balla och Gino Severini. Manifestet och en programförklaring fanns i tryckt form inför futuristutällningen på Galerie Bernheim-Jeune i Paris februari 1911. Våren 1912 framlade Umberto Boccioni, som även var skulptör, ett särskilt futuristiskt skulpturmanifest.[1]
Konströrelsen kom att bli relativt kortvarig, och främst livaktig i Italien. I Ryssland fick den viss betydelse omedelbart efter revolutionen. Den kom dock att ge influenser inom kubistiskt och expressionistiskt måleri.[1]
I Ryssland hade Filippo Tommaso Marinetti 1912 föreläst i Moskva, och i samband med det fått anhängare bland en mängd unga poeter, som aggressivt drev stilrikningen. I samband med revolutionen kom futurismen att ses som "proletariatets konst" och förespråkas av makthavarna. Perioden blev dock kort, redan 1921 började andra konstriktningar att förordas inom partiet. Vladimir Majakovskij var den främste futuristen i Ryssland, men vid sidan om honom kan andra namn som Nikolaj Asejev, David Burljuk och Velimir Chlebnikov nämnas. Även Boris Pasternak påverkades under en tid av futurismen. I Ryssland kom futuristerna att delas upp i två grupper - egofuturister och kubofuturister.[1]
Futurismen hyllade maskinen, förkastade äldre tiders konst och förespråkade nedrivning av museerna. Futuristiska målningar framställde gestalter och föremål i rörelse; poesin begagnade sig av ett "industriellt" bildspråk, en grammatik och ett ordförråd som medvetet förstörts i onomatopoesins tjänst. Den politiska fascismens ideologi sägs ha tagit starka intryck av futurismen och uppmuntrade till flera av punkterna i det futuristiska manifestet.
Futuristerna publicerade ett antal manifest angående musik där de bland annat förespråkade oljud, atonalitet, polyfoni, mikroljud och den moderna stadens ljud som bilar och flygplan framför traditionalismens musik. Kompositörerna skulle överge imitationen och influenserna från förr och istället komponera för framtiden.
Luigi Russolo konstruerade så kallade oljudsmaskiner (intonarumori) som de framförde konserter med. Senare band så som brittiska Whitehouse, japanska Merzbow och svenska Brighter Death Now kan härledas till futurismens idéer om musik.
Rysk futurism
Kring 1910 växte en futuristisk gren fram i Ryssland. Man kan datera dess födelse till 1912 då poeterna Majakovskij och Chlebnikov publicerade manifestet En örfil åt den offentliga smaken.[2]Vladimir Majakovskij var en rysk poet som med dikten Ett moln i byxor från 1915 demonstrerade den nya futuristiska stilen, fartfylld och telegramartad, för det ryska avantgardet. Hans mest kända dikt är dock 150 000 000 (titeln syftar på Sovjets dåvarande folkmängd) vari han hyllar den nya staten. Den ryska futurismen delade sig sedan i två grenar: ego-futurismen i Petersburg och kubo-futurismen i Moskva.[2] Ego-futurismens namn kommer från det fokus på jaget som riktningens företrädare hade. Den ledande ego-futuristen var Igor Severjanin som debuterade 1913 med diktsamlingen "Den åsksjudande bägaren". Han blev enormt populär och valdes 1918 till poesins kung i Moskva.[2] Kubo-futurismen hänger samman med kubismen och syftade till att framställa ting så som de framstod i det inre medvetandet och inte som de tedde sig för de yttre sinnena.[2] Gemensamt för de ryska futuristerna var radikalismen och viljan att provocera. Man ägnade sig bland annat åt galna, fantasifulla, anarkistiska påhitt - det vi idag kallar happenings.[2]
Litterärt ägnade sig futuristerna åt språkliga normbrott. De ville befria språket från den litterära traditionen och vardagsspråkets konventioner och på så sätt göra det autonomt.[3] Futuristerna försökte inom poesin bearbeta språket på stavelsenivå - en poet sägs ha framfört en dikt bestående enbart av stavelsen "ju".[3] Inriktningen på textens autonomi gav impulser till den gren inom litteraturforskning som kallas rysk formalism. Denna gren satte texten i fokus och undersökte dess ljud och form och vad det var som egentligen gjorde den till en text.[3]
