Olsen blev 1914 student vid University of Michigan, där han bland annat var trumslagare i sitt colleges orkester. Återkommen till hemstaden Portland bildade 1917 sin första egna professionella ensemble. Under 1919 spelade Olsens band i Kalifornien och kom där bland annat att ackompanjera den kända sångerskan och komediennen Fanny Brice. Brice rekommenderade Olsen till showproducenten Florenz Ziegfeld, vilket i sinom tid ledde till att denne engagerade Olsens orkester till BroadwaymusikalenKid Boots med Eddie Cantor (1923). Åtskilliga liknande teaterengagemang följde de närmaste åren liksom framträdanden på några av New Yorks flottaste klubbar och hotell. Med början 1924 påbörjade Olsen också en lång rad skivinspelningar för Victor och skulle komma att höra till bolagets bäst säljande artister under 1920-talet; kopplingen av de båda Jerome Kern-melodierna Sunny och Who? på Victor 19840 från 1925 uppges till exempel ha sålt i miljonupplagor. Victors inspelningschef Nat Shilkret skall dock, enligt sina memoarer, inte ha varit lika imponerad av själva orkestern som av dess sångtrio. Sammansättningen av denna trio varierade något genom åren men dess centralfigur var saxofonisten Fran Frey. Orkestern framträdde också i radio. På några av dess tidigaste skivinspelningar medverkade Red Nichols.
1930 flyttade Olsen från New York till Los Angeles där hans orkester framträdde på Plantation Ballroom. Orkestern medverkade också i ett antal filmer. En av dessa, den oscarsnomineradeWhoopee! (1930), var baserad en Broadwaymusikal Olsen medverkat i tidigare och inkluderade både på scen och film sångerskan och skådespelerskan Ethel Shutta, vilken däremellan (1929) hunnit bli Olsens hustru och ordinarie vokalist. Paret (som fick två barn) skildes dock redan 1936.
Under 1930-talet började Olsens orkester dala i popularitet, och då han 1936 fick erbjudande att i stället överta den populäre orkesterledaren Orville Knapps orkester (sedan Knapp omkommit i en flygolycka) valde han att göra detta. Med denna nya orkester fortsatte Olsen att framträda under devisen "The Music of Tomorrow". I praktiken hörde dess stil alltmer till det förgångna och då musikskribenten George T. Simon 1942 recenserade ett av Olsens framträdanden fann han musiken "hopplöst gammaldags och illa spelad". Trots detta fick Olsen dock en sista listnotering 1945 med en 12:e plats för sin inspelning av Chickery Chick och fortsatte att turnera med sin orkester fram till 1951. Från 1958 till sin död 1971 drev han en restaurang i Paramus, New Jersey där hans gamla skivsuccéer spelades som bakgrundsmusik.
Litteratur och källor
Peter Dempsey: texthäfte till CD-utgåvan George Olsen and His Music – Beyond the Blue Horizon (ASV Living Era CD AJA 5388)
Brian Rust: The American Dance Band Discography 1917–1942 (New Rochelle, New York 1975)
Nat Shilkret: Sixty Years in the Music Business (Lanham, Maryland 2005)
George T. Simon: The Big Bands (4:e upplagan; New York 1981)
