Osäkert, Libyen uppger 718 civila dödade och 4 067 skadade[7]
Den internationella militärinsatsen i Libyen 2011, Nato:s kodnamnOperation Unified Protector, var en operation för upprätthållandet av flygförbudszon över Libyen som aktiverades den 19 mars 2011, dagen efter att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1973, men även för upprätthållande av vapenembargot mot Libyen. Insatsen som föreslogs under libyska inbördeskriget 2011 ska förhindra att styrkor lojala till Muammar Gaddafi angriper oppositionen och civilbefolkningen, främst genom luftangrepp.[källa behövs] Resolutionen innehåller ingen fullmakt att stöda någon part i konflikten, utan betonar i inledningen landets självbestämmanderätt.[8] Resolutionen kräver "ett omedelbart eldupphör" och auktoriserar världens länder att etablera en flygförbudszon över Libyen och att använda alla nödvändiga medel förutom ockupation för att skydda civilbefolkningen.[9]
Bakgrund
Den 12 mars 2011 föreslog Arabförbundet att en flygförbudszon över Libyen skulle upprättas. Förslaget stöttades av Storbritannien och Frankrike.[10] Den 17 mars höll säkerhetsrådet ett möte om förslaget. 10 länder röstade för, medan 5 lade ner sina röster. Inget land röstade mot förslaget.[11][12][13]
Den 18 mars utlyste Libyens utrikesminister Mussa Kussa en vapenvila, som dock bröts samma dag, då libyska styrkor gick till fortsatt angrepp mot Ajdabiya och Misratah, och regeringslojala soldater fortsatte sin framstöt mot Bengazi.[14]
Den 19 mars trädde flygförbudszonen i kraft, när franska flygplan påbörjade uppdrag över Libyen, medan Royal Navy blockerade den libyska kusten.[15] Luftangrepp mot libyska militärfordon från franska flygplan har sedan bekräftats, och den amerikanska jagaren USS Barry avfyrade 112 Tomahawkrobotar mot det libyska luftvärnssystemet. FN-resolutionen tillåter luft-attacker mot libyska marktrupper och "krigsfartyg" som utgör ett hot mot civilbefolkningen.
Den 28 mars kom en informell förfrågan till Sverige från Nato om att skicka Jas 39 Gripen till Libyen.[16] Den 29 mars beslutade regeringen att Sverige skulle bidra till insatsen.[17]
Det svenska kodnamn för den internationella militärinsatsen i Libyen 2011 kallas för Operation Karakal och fick också först beteckningen Flyginsats Libyen (FL01)) för att sedan slutet av juni 2011 betecknas med FL02.
Innan Nato tog full kontroll över verksamheten kl 06:00 (GMT) den 31 mars 2011 (det bör noteras att koalitionsstyrkorna fortfarande är uppdelade i respektive nationella operationer), var den militära interventionen uppdelad i form av flygförbudszon och sjöblockad:
I samband med att säkerhetsrådet röstade igenom resolution 1973, kom tio länder till en början att anmäla sig för att bidra till att upprätthålla flygförbudszonen.[25]
Bidrog med sex stridsflygplan av typen F-16 Fighting Falcon samt ett signalspaningsflygplan av typen P-3 Orion. Avslutade sin insats den 3 augusti 2011.
Fyra stridsflygplan av typen F/A-18 Hornet, ett flygplan för lufttankning, fregatten Álvaro de Bazán, ubåten Tramontana (S74) och ett transportflygplan av typen CASA CN-235.
^Varas, Arturo (25 februari 2011). ”Chavez Joins Ortega and Castro To Support Gaddafi”. Ecuador Times. Arkiverad från originalet den 12 januari 2013. https://archive.is/20130112003411/http://www.ecuadortimes.net/2011/02/25/chavez-joins-ortega-and-castro-to-support-gaddafi/. Läst 25 mars 2011. ”The Venezuela president Hugo Chavez expressed in his twitter his support to Muammar al Gaddafi, by saying that the Libyan leader faces a civil war. With this comment he joined the Cuban leader Fidel Castro and the president of Nicaragua, Daniel Ortega as the only voices in favor of Gaddafi.However, Ecuador opted to maintain diplomatic prudence... Meanwhile 12 countries of Latin America condemned the violent suppression that the Libyan leader, Muammar al Gaddafi, used to respond to the demonstrations of civilians that demand his resignation.”
_launching_a_Tomahawk_missile_in_support_of_Operation_Odyssey_Dawn.jpg)