Det första internationella polaråret initierades 1882 till 1883 efter förslag från den tysk-österrikiska forskaren Carl Weyprecht. 50 år senare (1932–1933) hölls åter ett internationellt polarår. Mellan 1957 och 1958 utvidgades aktiviteterna och beteckningen ändrades till Internationella geofysiska året.
Andra internationella polaråret 1932–1933
Sverige deltog med två observationsstationer på Spetsbergen.
Det tredje internationella polaråret gick under namnet Internationella geofysiska året.
67 länder deltog i detta samarbete. Ett undantag var Kina, som protesterade mot Taiwans medverkan.
Fjärde internationella polaråret 2007–2009
Det fjärde polaråret var ett tvåårigt projekt som startade i mars 2007 och slutade i mars 2009.
Uppskattningsvis 50 000 forskare, lärare, studenter och andra engagerade från mer än 60 länder deltog i drygt 200 forsknings- och utbildningsprojekt. För svensk samordning svarade Polarforskningssekretariatet.
Meningen med polaråret var att göra människor medvetna om klimatförändringar i Arktis och Antarktis. Klimatförändringar påverkar hela världen, men kommer att synas först, och tydligast, i polarområdena. Forskningsområden var:
miljösituationen i polarområdena
att förstå tidigare och förutse framtida förändringar
sambanden mellan polära och globala processer
att ta ny vetenskap till polarområdena
att observera jorden och rymden från polerna
polarsamhällenas hållbarhet
När det internationella polaråret avslutas år 2009 kommer European Space Agency (ESA) att skänka forskningen ett viktigt bidrag; en rymdfarkost som kommer att mäta förändringarna i polaristäcket och den flytande havsisen. Denna forskning kommer att ge ovärderliga uppgifter och bevis om hur snabbt istäcket håller på att försvinna.
