Japans självförsvarsstyrkor

	Japans självförsvarsstyrkor; 日本国自衛隊; Japan Self-Defense Forces – JSDF
Information
Nation	Japan
Grundad	1954
Organisationer	Markbaserade självförsvarsstyrkorna; Maritima självförsvarsstyrkorna; Flygburna självförsvarsstyrkorna
Högkvarter	Tokyo, Japan
Högste befälhavare	Japans premiärminister
Statsråd	Japans försvarsminister
Försvarschef	General Yoshihide Yoshida
Vapenför ålder	16-49 år
Militärtjänst	Nej
Stående styrkor	247 000 (IISS 2019)
Reservstyrkor	56 000 (IISS 2019)
Ekonomi
Budget	51,9 miljarder USD (SIPRI 2023)
Andel av BNP	1,2% (SIPRI 2023)
Leverantörer	Mitsubishi, NEC, Kawasaki, Toshiba, Fujitsu, Fuji Heavy Industries IHI, Komatsu, Hitachi, Daikin, Oki, ShinMaywa, Howa, Sumitomo
Import	USA; Storbritannien; Tyskland; Italien; Schweiz; Frankrike; Sverige
Övrigt
Historia	Självförsvarsstyrkorna har civil status då Japans konstitution inte tillåter någon militär kapacitet.

Japans självförsvarsstyrkor (japanska: 自衛隊, Jieitai, internationellt: Japan Self-Defense Forces, kort JSDF) eller Japans försvarsmakt (förenklat)^[2] är den japanska motsvarigheten till det som i andra länder utgörs av väpnade styrkor.

Enligt Japans konstitution som antogs 1946 är landet förbjudet att hålla sig med militära stridskrafter, och medlemmarna i självförsvarsstyrkorna är inte militärer eller soldater, utan en uniformerad kår av civila statstjänstemän.^[3]^[4] Sin civila status till trots har självförsvarsstyrkorna ändå en militär prägel och är indelad i tre grenar med inriktning på landbaserat, luftrums- och maritimt självförsvar vilket närmast motsvarar en indelning i armé, flygvapen och flotta.^[5]

Bakgrund

Självförsvarsstyrkorna bildades 1954 med amerikanskt stöd i samband med den kris som utlösts av Koreakriget. Bildandet föranledde dock inte någon förändring av författningen utan baserades på en omtolkning av landets efterkrigskonstitution och en doktrin om upprättande av strikt defensiva civila självförsvarsstyrkor i motsats till en krigsmakt avsedd för offensiva operationer utomlands.^[6]

Internationella uppdrag

Fram till 1992 innebar doktrinen även ett förbud mot att sätta in självförsvarsstyrkorna utanför Japan, men genom lagstiftning gavs ett mandat att kunna delta i Förenta nationernas fredsbevarande operationer.^[7] Lagen tillåter medlemmar ur självförsvarsstyrkorna att med arbeta med humanitärt bistånd vid fredsbevarande operationer utanför Japan, och eftersom de inte tillåts vara kombattanter klassificeras de istället som biståndsarbetare även när de bär uniform och vapen. De aktiviteter som lagen tillåter i relation till humanitärt bistånd omfattar:^[8]

Hälsovård samt sanitära förhållanden
Eftersöknings-, räddningsuppdrag och repatriering
Distribution av livsmedel, kläder, sjukvårdsutrustning och andra förnödenheter
Bygg- och anläggningsarbeten för drabbade
Återuppbyggnad av anläggningar som skadats under konflikt
Återställande av miljö och omgivningar som skadats under konflikt

Nyligen har spänningar, framförallt med Nordkorea och Kina, åter väckt debatten om självförsvarsstyrkornas status och dess förhållande till det japanska samhället i övrigt.^[9]^[10]

Personal och organisation

De japanska självförsvarsstyrkorna bestod 2005 av 239 430 personer^[11] varav:

147 737 i Japans markbaserade självförsvarsstyrkor (陸上自衛隊, Rikujō Jieitai^?),
44 327 i Japans maritima självförsvarsstyrkor (海上自衛隊, Kaijō Jieitai^?),
45 517 i Japans flygburna självförsvarsstyrkor (航空自衛隊, Kōkū Jieitai^?),
1 849 i stabsfunktioner, och
57 899 i reservstyrkorna.

Galleri

Hangarfartyget Hyūga (av juridiska skäl kallad en "helikopterförande jagare"), tagits i bruk under 2009.
Japanska sjömän framför JDS Kashima i Pearl Harbor.
Stridsvagn typ 90
Kadetter vid självförsvarsstyrkornas högskola
Japanska flottister
Två stycken F-15J startar
Mitsubishi F-2
Ubåten Oyashio
Planering under övning med räddningsinsatser
Stridsträning med 15:e regementet
Fartyget Makinami
Träning med granatkastare (81mm)
Japans försvarsministerium
Japans honnörsvakt välkomnade Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson

Se även

Alliansen mellan USA och Japan och United States Forces Japan

Referenser

Noter

^ [a b] ”Japan”. World Fact Book. CIA. Arkiverad från originalet den 26 december 2018. https://web.archive.org/web/20181226010157/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ja.html%20. Läst 15 maj 2010. (engelska)
^ ”Sjömakt i Indopacifiska regionen, Kampen om den framtida världsordningen” (pdf). Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). foi.se. 09 2021. sid. 54 (128). doi:FOI-R--5194--SE. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--5194--SE. Läst 24 januari 2023. ”Trots att fredskonstitutionen förkastar krig som metod har Japan en av världens största försvarsmakter, eller självförsvarsstyrkor (Self Defense Forces – SDF) som de egentligen heter. I praktiken begränsas också den japanska försvarsmaktens verksamhet till strikta självförsvarsuppgifter.”
^ ”Chapter 6: The Article 9 "No War" Clause”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”It (the constitution) contains two paragraphs: the first states that the Japanese people 'forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as a means of settling international disputes'; the second states that 'land, sea, and air forces, as well as other war potential will never be maintained'.” (engelska)
^ ”Chapter 8: Organization, Training, and Equipment”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”All SDF personnel are technically civilians: those in uniform are classified as special civil servants and are subordinate to the ordinary civil servants who run the Defense Agency.” (engelska)
^ ”Chapter 8: Early Development”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”The armed forces were designated the Ground Self-Defense Force (GSDF), the Maritime Self-Defense Force (MSDF), and the Air SelfDefense Force (ASDF), instead of the army, navy, and air force.” (engelska)
^ ”Chapter 8: The Self-Defense Forces”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”Later cabinets interpreted these provisions as not denying the nation the right to self-defense and, with the encouragement of the United States, developed the SDF.” (engelska)
^ ”Chapter 8: The Self-Defense Forces”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”In June 1992, the National Diet passed a UN Peacekeeping Cooperation Law which permitted the SDF to participate in UN medical, refugee aid, transportation, infrastructural repair, election-monitoring, and policing operations under strictly limited conditions.” (engelska)
^ ”Japan's humanitarian assistance”. Humanitarian Exchange Magazine, Issue 26. 2004. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111028005521/http://www.odihpn.org/report.asp?id=2617. Läst 15 maj 2010. ”SDF medics were sent to Rwanda in 1994 and the SDF provided air transport for refugee assistance in East Timor in 1999, but no civilian doctors or relief personnel similar to JDR Teams have been dispatched under this law.” (engelska)
^ ”Japan fires on 'intruding' boat”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/1724913.stm. Läst 22 december 2001. (engelska)
^ ”Japan protests to China over sub”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/4005533.stm. Läst 12 november 2004. (engelska)
^ ”Personnel of JSDF”. Japan Defense Agency. Arkiverad från originalet den 2 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060502041249/http://www.jda.go.jp/j/defense/jda-sdf/kousei/index.html. Läst 23 april 2006.