Norrbotten tillkom som ett resultat av att Norrbottens län bröts ut ur Västerbottens län 1810. Länsklyvningen kungjordes den 21 maj 1810. Landskapen Lappland och Västerbotten kom därmed att delas mellan de båda länen. Med tiden började Norrbotten betraktas som ett eget landskap, men uppfattningen att det var en del av Västerbotten levde kvar parallellt åtminstone under första halvan av 1900-talet.
Som landskap är Norrbotten förhållandevis svagt etablerat. I vardagligt tal används ofta Norrbotten som beteckning på hela länet.
Norrbotten är det enda landskapet i Sverige som varken är ett grevskap eller hertigdöme.
Historia
Tidig historia
När det talas om Norrbotten ur ett historiskt perspektiv åsyftas i allmänhet Norrbottens läns historia. Norrbotten (utom Lappland) har 8 000 bevarade fornlämningar.
Norrbottens stenålder utgör en del av de cirkumpolära skifferkulturerna. Vid nedre loppen av Kalix och Torne älvar och bort mot Kemi älv i Finland (Rovaniemi) framträder en särpräglad stenåldersprovins, kännetecknad av ett tungt, hackliknande redskap, det så kallade norrbottniska redskapet, med okänt användningsområde. Kontakt med yngre kamkeramisk kultur i Finland är trolig. Dessa jägarsamfund, som uppträdde redan omkring 4000 f.Kr., levde på sina håll kvar på stenåldersnivå ända fram till den tid som i Södra Skandinavien utgjorde äldre järnåldern.[3]
Kuströsen från bronsåldern förekommer upp till Nordkalix[förtydliga]; enbart i Lövångers socken känner man till ett 60-tal. Genom landhöjningen befinner de sig numera på ett avsevärt avstånd från havet. Samband med östeuropeiska kulturer kan påvisas, såsom ananjinokulturen vid floden Volga. Tidpunkten för samernas invandring är inte helt klarlagd, men invandringen kan ha skett i övergången mellan brons- och järnålder.[3]
Pollenanalyser av sedimentprover från Arnemark i Piteå socken tyder på att djurhållning introducerades i området under perioden 300–700 e.Kr. och att markerna därefter har brukats kontinuerligt. De första spåren av spannmålsodling i Arnemark uppträder omkring 1325, först i form av vete och därefter råg. Spår av korn finns från omkring 1550. Huruvida denna förändrade markanvändning utfördes av människor som redan var bosatta i området eller av inflyttare är obekant. Arnemark är en så kallad mark-by, en sorts by som vanligtvis anses ha tillkommit genom utflyttning från redan existerande byar närmare kusten, som i Norrbotten ofta anses vara från 1300-talet och framåt. Antingen är teorin om mark-byarna felaktig, eller så tillkom bosättningarna vid kusten mycket tidigare än vad man tidigare trott. I andra studier har sädespollen från perioden 750–950 hittats i två sjöar nära Edefors och det finns även indikationer på permanent odling under perioden 700–800 från Heden.[4]
Under tidig medeltid var övre Norrland såvitt bekant inte befolkat av svenskar, utan av samer, kväner och olika finsktalande folk, från vilka regionerna Lappmarken och Kvänland (Bottenvikens norra kustland) har fått sina namn. Tornedalen utgjorde under tidig medeltid en central mötes- och handelsplats (ett "Birka på Nordkalotten") för bland annat samer, kväner och bjarmer men även för svenska, norska, finska och ryska handelsmän som fraktade pälsverk och fisk söderut.
Under 1300-talet koloniserades och försvenskades landsdelen, och den gamla svenskbygdens nordgräns vid Umeå socken och Bygdeå socken flyttades genom bondekolonisation längre norrut. Kvänerna upphör att nämnas i källor och Pite, Lule och Kalix älvdalar blev försvenskade (även om det finsk-ugriska arvet fortfarande lever kvar i både språk och kultur i länets östra del). Från 1500-talet tog staten fastare kontroll över landsdelen, men det var först under 1800-talet som kolonisationen helt hade genomförts.
Gränsområde
Västerbottens historiska utbredning
Svenskan var länge ett språk som hörde ämbetsmannaklassen till i stora delar av Norrbotten bortsett från kustområdena. Kustområdena hade tidigt koloniserats av svenskar eftersom man där kunde färdas med båt, men inlandet förblev länge ett närmast oupptäckt och outforskat område. Det blev ett stridsäpple för Sverige, Danmark-Norge, som gjorde anspråk även på områden öster om fjällen, och för Ryssland. Gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge reglerades först i och med Strömstadstraktaten.
Ett slags språkgräns gick vid Kalixälven (egentligen den något ostligare och mindre Sangis älv) där man öster om älven talade finska, väster om älven svenska. Naturligtvis förekom det kontakter över älven, finska var lika vanligt umgängesspråk som svenska.
Gränsen mot Finland drogs först 1809. Tidigare hade svenska Västerbotten gått ett stycke in i det som är nuvarande Lapplands län (i republiken Finland), men när Sverige och Ryssland skulle dra sina gränser sattes de efter Torne älv och Muonioälven. Därmed hamnade även stora delar traditionellt finskspråkigt område i Sverige, och Torne älv blev en gränsflod. Som motdrag anlade Sverige staden Haparanda nära den gamla handelsstaden Torneå som man hade mist till den finska sidan och restriktioner och påbud försvårade gränskontakter. När folkskolan gjorde sin entré i Sverige förbjöds alla lokala språk som umgängesspråk i skolorna såsom de lokala varianterna på bondskan, finskan och samiskan. Förbudet fanns kvar fram till 1958. I gränsområdet anlades ett stort antal befästningar under de bägge världskrigen. Norrbotten fick ta emot en stor mängd flyktingar i samband med tyskarnas härjningar i Lapplandskriget 1944–1945.
Indelningar
Gränsdragning och tidiga indelningar
Västerbottens län och svenska lappmarken cirka 1796.
Redan på 1300-talet användes beteckningen Norra botten för området på båda sidor om Kvarken och Bottenviken. Från 1400-talet blev det vanligare att skilja mellan Västerbotten och Österbotten. Gränsen mellan Torne och Kemi socknar kom så småningom att också utgöra gräns mellan dessa landskap samt mellan Uppsala och Åbo stift.[5]
Piteå socken bildades på 1320-talet och omkring 1330 Luleå socken och omkring 1340 Torneå socken vilket kan ses som ett första medvetet införlivande av området i det svenska riket. Från denna tid till omkring 1550 hade birkarlarna mer eller mindre monopol på att handla med samerna i rikets nordligaste delar. De delade upp Lappmarken mellan sig i handelsdistrikt, som kom att kallas för Torne, Lule och Pite lappmarker. Dessa områden blev sedan administrativa områden då Gustav Vasa på 1550-talet avskaffade birkarlarnas gynnade ställning och i stället lät egna lappfogdar ta upp skatt direkt av samerna.
[6] 1621 bildades så Piteå stad och Luleå stad för att ta vara på områdets handelsmöjlighter.
I landskapet fanns också Piteå stad och Luleå stad från 1621 och med egen rådhusrätt till 1971, Haparanda stad från 1842 och Bodens stad från 1919, dessa två utan egen jurisdiktion.
^Hörnberg, Greger; Josefsson, Torbjörn; Liedgren, Lars (2014). ”Revealing the cultivation history of northernmost Sweden: Evidence from pollen records”. The Holocene 24 (3): sid. 318–326. doi:10.1177/0959683613518596.
^Ahnlund, Nils (1942). ”Landskap och län i Norrland: en historisk-administrativ översikt”. Ymer.
^Göthe, Gustaf (1929). Om Umeå lappmarks svenska kolonisation från mitten av 1500-talet till omkr. 1750.. sid. 451–484
^Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige : med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Del I. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 420
^Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige : med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Del I. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 435
