Pomponazzi blev 1495 professor vid universitetet i Padua , och var senare verksam i Ferrara och Bologna. Han framträdde som alexandristernas djärvaste kämpe mot den aristoteliska traditionen, angrep dess lära om det aktiva eller skådade förnuftet och hävdade att människosjälen är oupplösligt knuten till ett sinnligt underlag, vid kroppens sinnesverksamhet såväl som vid fantasins åskådningsbilder, utan vilka den inte kan tänka. Därigenom har den inte odödlighet men kan dock i det enskilda uppfatta det allmänna och därigenom höja sig till förnuftig verksamhet. Sina tankar utvecklade han 1516 i De immortalitate animae, som brändes av inkvisitionen i Venedig.[4]
På etikens område bröt Pomponazzi med lönemoralen och föreskrev dygden för sin egen skull och anser att odödlighetstron var skadlig för allt oegenyttigt etiskt handlande. Han blev här en föregångare till Spinoza och Kants autonoma förnuftsmoral. Odödlighetsläran har däremot en uppgift i att fungera som en läkare för själen genom att hålla viljorna i schack, vilket Pompanazi ansåg som något viktigt och talad därför om "dubbla sanningar", att något kunde vara sant inom teologin utan att därigenom vara det inom filosofin. Han försökte även inom andra områden söka naturvetenskapliga förklaringar i stället för religiösa. Han såg spöken som inbillningar, och förkastade också tanken att demoner kunde besätta människor. Hans filosofi sammanfattas oftast med citatet Sinnet och experimentet äro sanningens bägge vågskålar.[4]
^ [ab] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Помпонацци Пьетро”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
^Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: js20020610009, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
