Pompejus stödde Sulla under dennes blodiga maktkamp på 80-talet f.Kr. mot Gaius Marius (Julius Caesars ingifta släkting). Efter att ha vunnit viktiga segrar på Sicilien och i Africa åt Sulla beviljades han sin första triumf av sammanlagt tre. Sulla gick segrande ur maktkampen och Pompejus skall ha gjort sig en förmögenhet, bland annat genom att lägga beslag på en del av de egendomar som konfiskerats från Sullas motståndare.
Åren 76–71 f.Kr. genomförde Pompejus ett lyckat fälttåg mot Quintus Sertorius, en av Marius supportrar som fortfarande gjorde motstånd i Hispania. Den 31 december 71 f.Kr. firade han sin andra triumf till minne av denna seger. Pompejus popularitet och auctoritas växte enormt till följd av dessa militära framgångar. År 71 f.Kr. deltog Pompejus i fälttåget där Crassus besegrade Spartacus och dennes slavarmé, något Pompejus (till Crassus stora förtret) tog åt sig en stor del av äran för. Året därpå innehade Pompejus, då endast 35 år gammal (minimiåldern för att inneha ämbetet var egentligen 42 år för en plebej och 40 år för en patricier) sitt första konsulat tillsammans med Crassus. Pompejus fick efter sitt konsulat i uppdrag av senaten, genom Lex Gabinia, att rensa ut de otaliga pirater i Medelhavet som vid den tiden utgjorde ett ständigt problem och försvårade handeln i regionen. Genom att dela in Medelhavet i sektioner och rensa ut dessa systematiskt lyckades han på endast tre månader under 67 f.Kr. och 66 f.Kr. göra Medelhavet säkert från pirater. Pompejus hade nu visat att han var en förträfflig general både till sjöss och på land. Hans popularitet och status som hjälte hos gemene man växte ännu mer med denna bedrift. Åren 66–61 f.Kr. genomförde Pompejus ett lyckat fälttåg mot Mithridates VI Eupator, som hade startat sitt tredje krig mot Rom. Under sitt fälttåg mot Mithridates utvidgade Pompejus den romerska republiken ytterligare, inte bara genom att erövra Mithridates besättningar utan även genom att införliva bland annat Syria, Palestina och Fenicien under Roms kontroll. Efter ett långdraget krig segrade Pompejus och Mithridates tog sitt liv. För sina segrar i öst tilldelades han en tredje triumf den 29 september 61 f.Kr. Pompejus stod nu på höjden av sin karriär.
Triumviratet
I april 59 f.Kr. bildade Pompejus, Crassus och Julius Caesar en politisk allians. Denna allians kallades redan av samtiden för triumviratet och historien kom att kalla den för det första triumviratet. Pompejus gifte sig med Caesars dotter för att ytterligare stärka förbundet. Alliansen mellan den omåttligt populäre Pompejus, den extremt förmögne Crassus och den ambitiöse Julius Caesar var mycket effektiv.
Triumvirerna såg till att skaffa sig högt uppsatta ämbetsposter; Pompejus var prokonsul (ståthållare) av Hispania mellan 58 f.Kr. och 55 f.Kr. men höll sig kvar i utkanten av Rom för att kunna bevaka sina intressen i senaten. Under denna tid lät Pompejus påbörja uppförandet av en överdådig teater som senare skulle komma att kallas Theatrum Pompeium (Pompejus teater). Triumviratet började vackla under denna tid, men Caesar kallade till ett hemligt möte i Lucca 56 f.Kr. där man slog fast att Caesars prokonsulat över Gallien skulle förlängas med ytterligare fem år samt att Pompejus och Crassus skulle väljas som konsuler för nästkommande år.
År 55 f.Kr. valdes således Pompejus och Crassus till konsuler för andra gången. Deras anhängare och klienter tilldelades andra viktiga ämbeten inom republiken.
År 54 f.Kr. dog Crassus under ett fälttåg mot partherna och Pompejus hustru, Caesars dotter Julia, dog i barnsäng. Caesar försökte förnya alliansen med Pompejus genom att erbjuda att denne skulle gifta sig med Caesars släkting Octavia (Octavius syster) men Pompejus vägrade. En politisk maktkamp mellan de bägge utbröt. Triumviratet var därmed till ända. Det slutade i inbördeskrig då Caesar korsade floden Rubicon 49 f.Kr.
Pompejus och de flesta senatorer som stödde honom retirerade till Brundisium. När Caesar påbörjade en belägring av staden flydde de österut mot Macedonia med hjälp av de många handelsfartyg de hade konfiskerat i området. Efter vissa upprensningsaktioner i Hispania vände Caesar sina blickar mot de östra provinserna där Pompejus och hans anhängare hade lyckats samla ihop en betydande styrka.
Pompejus besegrade Caesar vid slaget vid Dyrrhachium (beläget vid Durrës i nutidens Albanien) 48 f.Kr. och Caesar tvingades retirera, utan att Pompejus förföljde honom. Pompejus anhängare var segervissa och ansåg, att man nu hade Caesar i sitt grepp. De debatterade redan om vem som skulle få överta hans titel som pontifex maximus och förespråkade att få till ett avgörande fältslag. I början av augusti gick pompejanerna in i Thessalien (område i nutidens nordöstra Grekland) och sökte upp Caesar. Det avgörande slaget mellan Caesar och Pompejus stod utanför Farsalos den 9 augusti 48 f.Kr. Caesar vann en förkrossande seger med sina, till antalet, underlägsna styrkor.
Pompejus gjorde inga försök att samla de styrkor som lyckades undkomma slagfältet vid Farsalos, utan han bestämde sig för att fly till Egypten. Dock ville Ptolemaios XIII Filopator Filadelfos och förmyndarregenten Potheinos ställa sig in hos Caesar och lät därför mörda Pompejus samma dag som han 58 fyllde år den 29 september 48 f.Kr. Caesar såg dock fortfarande Pompejus som sin vän och drabbades av stor sorg när han fick se Pompejus huvud. Caesar lät sedan avrätta Potheinos samt återinsatte Ptolemaios syster, Kleopatra, som drottning.
Pompejus död betydde dock ej att inbördeskriget var till ända. Metellus Scipio, Cato den yngre och andra motståndare till Caesar, bland andra Pompejus den yngre och dennes yngre bror Sextus, samlades i provinsen Africa, där de förberedde sitt motstånd. De blev besegrade under slaget vid Thapsus 46 f.Kr. Metellus Scipio och Cato tog sina liv efter förlusten. De sista pompejanerna, under ledning av Pompejus den yngre, blev till slut besegrade i Hispania under slaget vid Munda 45 f.Kr.
^läs online, www.telegraph.co.uk .[källa från Wikidata]
^ [ab] Thomas Robert Shannon Broughton, The Magistrates of the Roman Republic, Society for Classical Studies, 1951, 1952, 1960 och 1986, ISBN 0-89130-812-1.[källa från Wikidata]
^ [ab] Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 1976, läst: 20 augusti 2024.[källa från Wikidata]
^ [abcde] Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 1976, läst: 10 juni 2021.[källa från Wikidata]
^Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 3882, läst: 10 juni 2021.[källa från Wikidata]
^Nikolaj Obnorskij, Юлия, Entsiklopeditjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
^Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 3874, läst: 10 juni 2021.[källa från Wikidata]
^Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 3908, läst: 10 juni 2021.[källa från Wikidata]
^Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 3937, läst: 10 juni 2021.[källa från Wikidata]
^Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 4277, läst: 10 juni 2021.[källa från Wikidata]
^ [ab] Помпей, Military Encyclopedia, volym 18.[källa från Wikidata]
^Nikolaj Obnorskij, Помпей, Entsiklopeditjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
^Pompeii, Realnyj slovar klassitjeskich drevnostej po Ljubkeru.[källa från Wikidata]
^Помпей, Entsiklopeditjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
^ [ab] Digital Prosopography of the Roman Republic, Digital Prosopography of the Roman Republic-ID: 1976, läst: 8 december 2023.[källa från Wikidata]
_Pompey_the_Great,_Museo_Archeologico_Nazionale.jpg)
