"Same Ole Love (365 Days a Year)" Släppt: februari 1987
"No One in the World" Släppt: juni 1987
Rapture är det andra studioalbumet av den amerikanska sångaren Anita Baker, utgivet av Elektra den 20 mars 1986.
Bakgrund
Som barn fick Anita Baker sitt inträde till musiken genom att sjunga gospel hemma i kyrkan i Detroit, Michigan. Bakers familj lärde henne att sjunga gospelhymnerna för att hon inte skulle somna under gudstjänsterna. Under tidiga 1980-talet blev Baker medlem i en lokal disco- och funk-grupp med namnet Chapter 8. Musikgruppen släppte ett studioalbum men fick lämna skivbolaget på grund av låg försäljning. Besviken och avskräckt tog hon kliv bort från musikindustrin och blev istället servitris och receptionist på en advokatfirma hemma i Detroit. Bakers medverkan i Chapter 8 uppmärksammades av det nya skivbolaget Beverly Glenn som sökte upp Baker och erbjöd henne ett skivkontrakt som soloartist. Först tveksam skrev Baker på kontraktet och släppte debutalbumet The Songstress år 1983.[1]
The Songstress hade måttliga kommersiella framgångar på amerikanska R&B-listorna. En jazz-influerad slow jam med titeln "Angel" nådde topp fem. Baker ville ha större kreativ kontroll på nästa studioalbum och skrev på för det större bolaget Elektra Records. Baker utsåg sig själv till chefsproducent. Nu kunde hon vara mer personlig i urvalet av material till albumet även om hon inte skrev varje låt.[1]
Inspelning
Baker påbörjade arbetet på en uppföljare till The Songstress år 1985[1] tillsammans med den tidigare kollegan och Chapter 8-medlemmen Michael J. Powell.[2] Baker återvände från musikförlagen med fem kompositioner och skapade ytterligare tre med låttext av henne själv.[1]
Komposition och teman
Inför skapandet av Rapture ville Baker ha "kärlekslåtar passande framför den öppna spisen" och att musiken skulle ha jazz-undertoner. Baker ville behålla den stämningen på hela albumet och tog därför ett medvetet val bort från den mera aggressiva och mekaniska pop-R&B:n som annars var i trend under perioden.[1] Christopher A. Daniel från Albumism ansåg att Bakers val av material till albumet signalerade uppror mot trenderna och att hon istället favoriserade lågmäld musik att ackompanjera sin sångröst som därmed tilläts större spelrum. Med R&B som grund, skapade Baker och Powell kompositioner som beskrivits som eleganta och sofistikerade med smooth jazz-arrangemang. Resultatet blev musik som landade inom ramen för vuxenpop men som också hade viss antydan till crossover-pop.[2] Texterna på Rapture hyllar kärlek och lycka och Baker sjunger om dem med värme och ömsinthet.[1] Albumet öppnar med "Sweet Love" som innehåller gospel-influerade pianoslingor och slagverksdrivnabeats. Baker tillämpar en optimistisk sångstil och uttrycker sin beundran gentemot sin kärlekspartner. "You Bring Me Joy" fortsätter i samma tema. "Caught Up in the Rapture" inleds med Baker som scatsjunger låtens melodi. Kompositionen fortsätter in i en basdriven romantisk groove som avslutas med ett akustiskt gitarrsolo.[2]
På "Been So Long" sjunger Baker om sin längtan efter sin partner över en jazzig ljudbild. Baker spelade in en cover på The Manhattan Transfers "Mystery" vars original skrevs av Rod Temperton. Låten inleds med Baker som harmoniserar och hennes vokalsång kompletteras senare med "soul-fyllda musikarrangemang". "No One in the World" producerades av Marti Sharron och Gary Skardina och har en låttext som beskriver framförarens bild av en perfekt kärlekspartner. Bakers sång backas upp av bakgrundssång och funk-influerad gitarr. Mot slutet av Rapture avviker Baker från ballader och utforskar istället kompositioner i medelsnabbt tempo. "Same Ole Love (364 Days a Year)" har beskrivits som en "feel-good dänga" driven av funk-influerad bas och jämna beats medan Baker hyllar en lycklig och fungerande kärleksrelation. Albumet avslutas med "Watch Your Step" som är en akustisk komposition där Baker varnar en otrogen partner.[2]
Omslag och design
Albumets omslag och häfte designades av Sue Keston med Hale Milgrim som creative director. Baker fotograferades av Carol Friedman som även var ansvarig över art direction. Omslagsbilden visar Baker med ögonen slutna, sittande i fosterställning framför en svart bakgrund. Baker greppar vänster arm med sin högra hand och omfamnar sin svarta klänning.[2]
Christopher A. Daniel från webbplatsen Albumism ansåg att bilden antydde att innehållet passade afroamerikanska radiostationer som spelar quiet storm, en kväll i ensamhet med levande ljus eller tillsammans med en partner.[2]
Mottagande
Senare recensioner
Baker år 1998.
Todd Williams från The Boombox recenserade albumet vid dess trettioårs jubileum. Williams ansåg att Baker lyckats fullända en "brännhet" quiet storm som blev ett "definierande ögonblick" för R&B-musiken under mitten av 1980-talet.[en 1] Han utvecklade: "Hon höll en unik plats inom populärmusiken under 1980- och 90-talet och hennes röst var helt olik andras. Rapture är Anita Bakers mästerverk och ett betydelsefullt album för 1980-talet och framåt. Genom att kringgå danspop och hiphop-trenderna som började bli populära, lyckades hon skapa något helt tidlöst. Utan att vara respektlös mot andra sångare, men det finns något att säga om någon som vet vem denne är och presenterar det för resten av världen. Och det är precis vad Anita Baker gjorde med Rapture".[3][en 2] År 2021, vid trettiofem års jubileumet av Rapture, recenserade Christopher A. Daniel från webbplatsen Albumism albumet. Daniel skrev: "[...] en brännhet ensemble bestående av åtta spår som bevisade att 1980-tals R&B kunde vara både elegant och sofistikerad." Han elaborerade: "Det var på samma album som Baker började att skapa en egen nisch, genom att vara en av de mest urskiljbara vokalisterna. Med precis sång från en altstämma som helt saknade motstycke och från en sån liten kvinna, var resultatet både högtravande och slående, men långt från överproducerat."[2][en 3] Daniel sammanfattade: "Förtjusningen med Rapture är enkel, albumet försöker inte för mycket eller låter krystat med klämtjäcka förtecken, akrobatisk danskoreografi eller genom att vara överdrivet teatraliskt."[en 4]
^”BRIT Certified” (på engelska). BPI. https://www.bpi.co.uk/brit-certified/. Läst 1 januari 2023. Notering: För att hitta certifikat utfärdade av BPI för Anita Baker, fyll i "anita baker" i sökfältet Search BPI Awards
Baker, Anita (1987). Rapture. Elektra Records. Läst 20 mars 1986
Engelska originalcitat
^"The kind of smoldering quiet storm that Anita Baker perfected on Rapture was R&B's definitive style in the mid-1980s."
^"Hers was a space that was unique in popular music of the 80s and 90s, and her voice was unlike any peer. And Rapture is Anita Baker's masterpiece and a seminal album of the 1980s and beyond. By foregoing the dance pop and hip-hop trends that were swirling around her, she was able to craft something truly timeless. That's no disrespect to those genres or the R&B singers who dabbled in them; but there's something to be said for knowing who you are and presenting that to the world. And that's what Anita Baker did with Rapture."
^"[...] a sultry assemblage of eight songs that proved Eighties R&B could be both elegant and classy. It’s also the same effort that marked the beginning of Baker carving out a niche for herself as one of music’s most distinctive vocalists, delicately belting out an unprecedented contralto vocal style from a petite frame that’s both rotund and bedazzling, but far from being overproduced."
^"Rapture’s appeal remains a relatively simple one, as the album doesn’t try too hard to sound contrived with catchy hooks, acrobatic (or synchronized) dance routines or opulent theatrics."
