Saltaire grundades av sir Titus Salt 1853. Han flyttade hela sin verksamhet från Bradford till ett industriområde nära Shipley, delvis för att det gav en bättre situation för hans anställda än som kunde ges i Bradford och delvis för att anlägga sin stora textilfabrik intill en kanal och järnväg. Salt anlitade arkitektfirman Lockwood and Mawson för jobbet.
Salt byggde välgjorda stenhus (mycket bättre än slummen i Bradford), tvätthus med rinnande vatten, badhus, ett sjukhus samt ett rekreations- och utbildningsinstitut med bibliotek, läsrum, konsertsal, biljardrum, laboratorium och en gymnastikhall. Samhället hade också ett fattighus, koloniträdgårdar, en park och ett båthus.
Sir Titus dog 1876 och är begravd i ett mausoleum i anslutning till kongregationalistkyrkan. När sir Titus Salts son, även han med namnet sir Titus Salt, dog, togs Saltaire över av ett partnerskap vilket inkluderade James Roberts från Haworth som hade jobbat i kvarnen sedan 12 års ålder och som kom att resa till Ryssland varje år och talade ryska flytande. Han kom att äga Saltaire men investerade stort i Ryssland, något som innebar stora förluster vid revolutionen där 1917. Han skänkte pengar till en professur i ryska vid Leeds universitet och köpte prästgården i Haworth, där familjen Brontë bott, för att skänka den till nationen. Han nämns i T.S. EliotsDet öde landet. Han är begravd i Fairlight i East Sussex.
Saltaire idag
Järnvägsstationen i Saltaire.
I december 2001 upphöjdes Saltaire till världsarv. Samhället är utomordentligt välbevarat, men är något påverkat av trafiken genom Airedalen. Parken behöver också restaureras då den lidit av vandalisering.
.jpg)
