Saxar som kan användas med en hand för klippning finns huvudsakligen av två typer: skänkelsaxar (handsaxar med fingeröglor) – och bygelsaxar (mer kända som ullsaxar). Dessa saxar kan i Europa följas tillbaka till omkring 300 f.Kr. Ullsaxen är känd i Sverige före vikingatiden. Handsaxen påträffades i Sverige med början på 800-talet, men blev vanlig först på 1500-talet.
Handsax
Handsaxar används för klippning av tyg, tråd, papper, hår, naglar, metall och vid matberedning. Saxen består av två skär som förenas med en bult, skruv eller nit. Handsax med stålöglor i ett stycke med skären var länge den vanligaste saxtypen för många olika ändamål. Skräddarsaxen visar att med mässing var öglornas ergonomiskt optimala form färdig redan 1880. Senare används även öglor av plast.
Tillverkningsteknikens betydelse
Saxskären skall vara lätt böjda så att de mjukt och fjädrande arbeta mot varandra i skärningspunkten[1]. Slipning av skären har alltid varit ett av de mest krävande arbetsmomenten vid saxens tillverkning. Slipningen har utförts för hand ända till senare hälften av 1990-talet. Även om försök hade gjorts tidigare med speciella saxslipmaskiner, var man länge beroende av skickliga händer för den sista finputsningen. Saxskäret skulle i upprepade omgångar föras i en bågformig bana mot olika slipskivor med allt finare kornstorlek. De handslipningar som visas på bilderna från år 1962 har detaljerat beskrivits av Leonardo da Vinci: "träskiva beklädd med läder och bestruken med en blandning av olja och smärgel"[2].
Handslipning 1962
Handslipning 1962, knivar, saxar
Med de gamla saxslipmaskinerna var saxeggen i kontakt med slipskivan flera sekunder. Därför måste slipskivan vara mycket mjuk. Man kunde inte använda keramiska profilerade slipskivor, som allmänt har använts i andra verkstäder från början av 1900-talet.
Parallella generatrislinjer 1963
Konturslipning 1967
År 1967 gjorde det finländska industriföretaget Fiskars stora framsteg i utvecklingen av en ny metod för slipning av saxar i en planslipmaskin med profilerad slipskiva. Man upptäckte att saxskärens alla ytor kunde definieras med parallella linjer, både de flata ytorna, konturerna och skäreggen. Eggen är i kontakt med slipskivan en tusendels sekund och spolas med vatten under flera sekunder vid arbetsbordets rörelser. Där den gamla metoden hade förbrukat 40 slipskivor för ett visst antal saxar, förbrukade den nya metoden en slipskiva för samma antal saxar.
Planslipmaskinens precision gör att varje yta och kontur blir färdig med en slipning, och att saxens kvalitet och hållbarhet blir överlägsen jämfört med saxar gjorda enligt de gamla metoderna. Fiskars kunde vid världsutställningen i Spanien 1992 berätta, att en slipare på ett 8 timmars skift med de nya metoderna kunde slipa lika många saxar som tidigare på ett år med de gamla metoderna[3].
Planslipmaskiner och keramiska slipskivor var allmänt i bruk i verkstäder i början av 1900-talet, som visas på en bild från Skansen, Stockholm.
Världens första planslipmaskin för saxtillverkning kom 1965 från AB Malcus Holmquist i Halmstad, slipskivorna levererades från SlipNaxos AB i Västervik, precisionsmätinstrument kom från CE Johansson i Eskilstuna och det rostfria stålet från Sandviken.
Ullsax
Bygelsax, ullsax, fårsax eller sisare är den äldsta typen av sax som förekommer i arkeologiska fynd från omkring 300 f.Kr. Den består av ett halvcirkelformat, fjädrande järnband som håller skänklarna isär när de inte aktivt pressas samman. Denna saxtyp används fortfarande vid manuell klippning av får. Mindre sisare används inom bland annat sömnad, bonsaiodling och tillverkning av fiskeflugor.
Detta avsnitt är en sammanfattning av Sax (fälla).
I jakt är en sax ett numera förbjudet fångstredskap där en mekanism gör att fällan slår ihop när djuret (inte nödvändigtvis enbart räv) trampar i den. En grövre variant kallas analogt vargsax eller björnsax.
Rävsax är också en skämtsam benämning på den speciella radiopejlmottagare, som används vid radiopejlorientering, RPO, likaledes skämtsamt kallat rävjakt.
^Uppfinningarnas bok, del V, Norstedt & Söners Förlag, 1926, sida 300, sista stycket: "slipning av saxar..."
^Uppfinningarnas bok, del V, sida 266 första stycket: "slipkonsten på Leonardo da Vincis tid"
^Form.Function.Finland. Número especial en español, 1992, (för världsutställningen i Spanien) utgiven av Finnish Society of Crafts and Design, sida 50, sista stycket: "... en un solo turno ..." på svenska: "på ett 8 timmars skift..."