Wallander studerade vid Kungliga Tekniska högskolan 1909–1913 och vid Konstakademien 1913–1915 och var verksam som privatarkitekt i Stockholm. Han var anställd hos Ivar Tengbom, Lars Israel Wahlman och i Stockholms Stadsplanekommission 1916–1917, därefter drev han sin egen arkitektverksamhet i Stockholm fram till 1942.
År 1915 lade han fram ett förslag till stadsplan för bebyggelsen längs Kungsgatan i Stockholm, som sedan i sina grunddrag följdes. Som utropstecken föreslog han de båda Kungstornen som var ett par av Europas första skyskrapor. Vidare inspirationen fick han genom en studieresa till New York 1920, där han studerade dåtidens höghusarkitektur på Lower Manhattan men även av Berlins och Chicagos storstadsmönster. Han ritade sedan själv det norra tornet. Under resan till New York 1920 fick Wallander även idén[3] till sopnedkastet. Han utvecklade konceptet och 1923 installerades det allra första sopnedkastet i Sverige[3] i ett hus på Valhallavägen i Stockholm. Wallander sökte patent för konceptet 1930[4] och patentet godkändes[4] 1934.
Sven Wallander ritade även åt den kooperativa rörelsen och var en av initiativtagarna till bildandet av HSB Stockholm 1923 och HSB:s Riksförbund året därpå. Han var verkställande direktör för Riksförbundet och chef för HSB:s arkitektkontor till 1958. Wallander förordade de så kallade tjockhusen, alltså lamellhus med ett djup på 14-16 meter. Detta gav mörka kärnor och enkelsidiga lägenheter (i motsats till smalhus), men medförde samtidigt stora ekonomiska fördelar i form av högre exploatering och lägre byggkostnader per kvadratmeter lägenhetsyta.