Titan

Ångtryck
	Titan
; Ti; ↓; Zr	Skandium ← Titan → Vanadin
Generella egenskaper
Relativ atommassa	47,867(1) u
Utseende	Silvervit
Fysikaliska egenskaper
Densitet vid r.t.	4,506 g/cm3
– flytande, vid smältpunkten	4,11 g/cm3
Aggregationstillstånd	Fast
Smältpunkt	1 941 K (1 668 °C)
Kokpunkt	3 560 K (3 287 °C)
Molvolym	10,64 × 10−6 m³/mol
Smältvärme	18,7 kJ/mol
Ångbildningsvärme	457 kJ/mol
Specifik värmekapacitet	523 J/(kg × K)
Molär värmekapacitet	25,06 J/(mol × K)
Atomära egenskaper
Atomradie	147 pm
Kovalent radie	160 pm
Elektronaffinitet	7,6 kJ/mol
Jonisationspotential	Första: 658,8 kJ/mol; Andra: 1 309,8 kJ/mol; Tredje: 2 652,5 kJ/mol; Fjärde: 4 174,6 kJ/mol; (Lista)
Arbetsfunktion	4,33 eV
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Ar] 3d2 4s2
e− per skal	2, 8, 10, 2
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	4, 3, 2, 1, −1, −2
Oxider (basicitet)	TiO2 (amfoterisk)
Elektronegativitet	1,54 (Paulingskalan); 1,38 (Allenskalan)
Normalpotential	−0,86 V (TiO2+ + 2 H+ + 4 e− → Ti + H2O)
Diverse
Kristallstruktur	Hexagonal tätpackad (hcp) ;
Ljudhastighet	4140 m/s
Termisk expansion	8,6 µm/(m × K) (25 °C)
Värmeledningsförmåga	21,9 W/(m × K)
Elektrisk konduktivitet	2,5 × 106 A/(V × m)
Elektrisk resistivitet	420 nΩ × m (20 °C)
Magnetism	Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet	1,8 × 10−4
Youngs modul	116 GPa
Skjuvmodul	44 GPa
Kompressionsmodul	110 GPa
Poissons konstant	0,34
Mohs hårdhet	6,5
Vickers hårdhet	830–3420 MPa
Brinells hårdhet	716–2770 MPa
Identifikation
CAS-nummer	7440-32-6
Pubchem	23963
Historia
Namnursprung	Titaner, söner till jordgudinnan inom grekisk mytologi.
Upptäckt	William Gregor (1791)
Första isolation	Jöns Jakob Berzelius (1825)
Namngivare	Martin Heinrich Klaproth (1795)
Stabilaste isotoper
Säkerhetsinformation
	Säkerhetsdatablad: Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system för klassifikation och märkning av kemikalier
	GHS-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP) på grundval av följande källa:
; Brandfarlig
H-fraser	H250, H252
P-fraser	P210, P222, P280, P235+410, P422, P420
EU-märkning av farliga ämnen
	EU-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP) på grundval av följande källa:
R-fraser	R17, R36/37/38
S-fraser	S26
NFPA 704
	1 1 2
	SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Den här artikeln handlar om grundämnet titan. För Saturnus måne, se Titan (måne). För andra betydelser, se Titan (olika betydelser).

Titan (latin: titanium, franska: titane) är ett metalliskt grundämne och det nionde vanligaste grundämnet i jordskorpan. Titan används i legeringar inom bland annat flyg- och rymdteknik^[13]. Titan används också till implantat i människokroppen, till exempel för att fästa tandproteser i käkben, eftersom benvävnad växer fast i titan och titan inte orsakar avstötning. Titan används också i smycken eftersom det sällan orsakar allergi.^[14]^[15] Vidare används metallen, på grund av sin förmåga att tåla starka syror utan korrosion, som anod-/katod-ledare i ytbehandlingsindustrin och är lämplig i tillverkning av vissa typer av högtalarmembran. Titanets höga styrka, som tillåter tunnare konstruktioner än flertalet andra metaller, kombinerat med förhållandevis låg densitet utnyttjas också vid produktion av utrustningar där låg vikt eftersträvas, exempelvis turbinblad, vissa klockor och kokkärl för vandrare.

Titandioxid har ett högt brytningsindex och i pulverform reflekterar det därför mycket ljus. Det är ett vitt pigment som används i solkrämer, smink och målarfärger.

Titanbearbetning

Titanets hårdhet (6,5 på Mohs hårdhetsskala^[8]) motsvarar den hos ohärdat stål vilket gör det möjligt att bearbeta titan med verktyg avsedda för stålbearbetning. Stansning är vanligt förekommande men sliter på stansarna; stansar som går av är inte helt ovanligt. Vid bockning spricker titan lätt om man tillämpar vanlig bockning (1–3 mm radie). Oftast måste man ha 5–10 mm radie vid bockning för att förhindra sprickor.

Legeringar

Det finns många olika titanlegeringar. Gemensamma fördelar för dem är att de är korrosionshärdiga, det vill säga rostar inte, tål värme bra och har låg densitet. Nackdelen är att titan till följd av bland annat reningsprocesser är en dyr metall.

Det finns två huvudtyper av titanlegeringar:

Legeringar med palladium. Dessa är de mest korrosionshärdiga legeringarna.
Legeringar med aluminium och vanadin eller mangan. Denna typ av legering har mycket bra hållfasthetsegenskaper och används bland annat till flygplansdelar och flygmotordetaljer.

Historia

År 1791 framställde engelsmannen William Gregor titanoxid ur mineralet ilmenit. Ämnet fick år 1795 namnet titanium av den tyske kemisten Martin Heinrich Klaproth, som upptäckte samma oxid i mineralet rutil.^[16]

Metallen framställdes först i oren form år 1825 av Jöns Jacob Berzelius. Rent titan utvanns 1910 av amerikanen Matthew A. Hunter genom upphettning av titantetraklorid med natriummetall i en sluten stålbehållare.^[16] Den industriella produktionen av titan var länge ett problem. År 1937 fick metallurgen Kroll patent på en framställningsmetod där titantetraklorid reduceras med kalcium i ädelgasatmosfär. Processen har vidareutvecklats och reduktionen sker med magnesium vid en temperatur av 800-900^oC. Det finns även en framställningsprocess (Arkellprocessen) där man utgår från titantetrajodid som omvandlas till titanjodid TiJ₂ som därefter sönderdelas till titan och jod.