Utöver det latinska standardalfabetet finns bokstäverna ç, ğ, ı (som versalt motsvaras av 'I'), İ (som gement motsvaras av 'i'), ş, ö och ü. Vidare ingår inte q, w och x i alfabetet men används i stavningen av namn på andra språk.
Bokstaven Ç hämtades från det albanska alfabetet, Ş från det rumänska, Ü från det tyska och Ö från det svenska alfabetet, delvis på grund av de diplomatiska relationerna länderna emellan och då den svenske översättaren från ambassaden (numera konsulatet) i Istanbul blev invald i kommittén för skapandet av det nya alfabetet. Den direkta anledningen till valet av bokstaven Ö lär ha varit att kommittén kommit fram till ett arabiskt tecken, som man inte kunde finna någon bra motsvarighet till i engelska alfabetet. Svensken, som antas ha varit Johannes Kolmodin, föreslog då Ö, vilket accepterades.[1]
^"[Det turkiska alfabetet] hade utarbetats av en expertkommitté i vilken översättaren (dragomanen) vid den svenska beskickningen i Istanbul Johannes Kolmodin ingick. Hans bidrag sägs ha varit bokstaven ö." (Ingemar Karlsson, Turkiets historia, 2015)