Kemisamisk er eit utdøydd samisk språk, som tidlegare vart snakka i dei sørlege delane av finskLappland. Språket døydde ut på midten av 1800-talet. Det vart skrive med det latinske alfabetet.
Eit par kemiskamiske joikar er bevart. I 1829 publiserte Jakob Fellman ei lita ordliste over kemisamisk. Fleire kemisamiske dikt er også bevart. På bakgrunn av dei bevarte språkprøvene er det fastslått at kemisamisk høyrde til den austsamiske språkgreina, men slik at ho har utgjort ei eiga sørleg grein av denne språkfamiilien, i tillegg til dei to andre. Det næraste slektspråket til kemisamisk er enaresamisk.[1] I Sodankylä- og Savukoski-området er det rundt 500 stadnamn på kemisamisk.[2]
Äätj miin, ki lak täivest. Paisse läos tu nammat. Alda pootos tu väldegodde. Läos tu taattot nou täivest, ku ädnamest. Adde miji täb päiv miin juokpäiv laip. Ja adde miji miin suddoit addagas, nou ku miieg addep miin velvolidäme. Ja ale sääte miin kjäusaussi. Mutto tjouta miin pahast. Tälle tu li väldegodde, vuöjme ja kudne ijankaikisest. Amen.[3]
Presten Olaus Mattsson Sirma (død 1719), som sannsynlegvis var fødd i Kemi lappmark, omsette Johannes Gezelius sin katekisme til kemisamisk. Boka vart ikkje gjeven ut medan Sirma levde, men finst bevart i handskrift og har vorte publisert av K.B. Wiklund.[4][5]
Olaus Sirma bidrog også med to dikt til Johannes Schefferus si bok Lapponia. Dette er det første diktet hans, «Guldnasas njirozan», ei samisk kjærleikshistorie:
Ågå niråma buårebåst,
nute åtzån sargabåst.
Taide sun monia lij aigåmasz
sarågåin uålgatamasz
josz iuå sarga åinasim
kiurasam katzesim.
Kulnasasz, nirasam,
kätze, åinakåsz tun su salm.
Kulnasatj, min lilla vaja!
Det är tid för oss att fara,
ge oss av åt nordanskogen,
skynda över stora myrar,
färdas till de fagras hem.
Håll mig ej länge, Kajgavare,
far nu väl, du Kälvejaure!
Mycket rinner mig i hågen,
när jag far på Kajgas vik.
Ränn nu raskare, min vaja,
så att vi dess förr må hinna
fram till den som Sarak sände,
ödet ämnade åt mig.
Ack, att snart jag såge henne,
finge titta på min älskling!
Kulnasatj, min lilla vaja,
ser du hennes ögon nu?
Guldnasaš, mi vesle simle,
skal vi tenke på å fara
nord i skogen, byrja ferda
langs dei lange myrar,
joike der ein friarjoik?
Heft oss ikkje, Gáigavárri
far no vel, du Gealfejávri,
det kjem så mange tankar til meg
når eg fer på Gáigavuonat
Spring snøgt, mi simle,
så vi fortare kan komma
fram til ho eg skulle få,
ho som lagnaden har sendt.
Om eg berre kunne få
ein glytt av ho som eg har kjær,
skund deg, Guldnasaš, mi vesle simle,
ser du auga hennar, du?
Kemisamisk joik av Olaus (Mattsson) Sirma frå Johannes Schefferus si bok Lapponia. Dette er Olaus Sirmas andre dikt Moarsi favrrot (Orajärvi er finsk, Oarrejávri er nordsamisk for 'ekornsjø'); den sang han når han var langt borte frå ho han var glad i.
Jos koasa kirrakeid korngadzim
Ja tiedadzim man oinämam Jaufre Orre Jawre
Man tangasz lomest lie Sun lie,
Kaika taidä mooraid dzim Soopadzim,
Mack taben sadde sist uddasist.
Ja poaka taidä ousid dzim karsadzin,
Mack qwodde roannaid poorid ronaidh.
Kulckedh palvaid tim Suuttetim,
Mack kulcki woasta Jaufrä Orre Jaufrä.
Jos mun tåckå dzim kirdadzim Såäst worodze Såäst.
Ä muste lä Såä dziodgä Såä,
maina tåckå kirdadzim.
Äkä lä Julgä Songiaga Julgä, äkä lä Siebza
fauron Siebza, Maan koima lusad
dzim norbadzim.
Kalle Ju läck kucka madzie wordamadzie
Morredabboid dadd päiwidad, linnasabboid
dadd Salmidadd, liegäsabboid waimodadd.
Jus kuckas Sick patäridzick,
Tanngtied sarga dzim iusadzim.
Mi os matta lädä Sabbo karrassabbo
Ku lij paddä, ia salwam Route salwam,
Käck dziabräi siste karrasistä.
Ja käsä mijna täm Oiwitäm, punie poaka
tämä Jurdäkitämä. Parne miela
Piägga miela, Noara Jorda kockes Jorda.
Jos taidä poakaid läm kuldäläm,
Luidäm radda wära radda.
Oucta lie miela oudas waldäman,
Nute tiedam pooreponne oudastan man kauneman.
Må solen lysa varmt på Ekorrvattnet!
Ifall jag stege överst upp i granen
och visste att jag såge Ekorrvattnet,
där hon dväljs i ljungen,
skulle jag fälla alla dessa träden
som här ha vuxit upp på sista tiden;
jag skulle skräda alla dessa grenar,
som bära vacker grönska.
Jag lät mig drivas av de lätta molnen,
som färdades på väg mot Ekorrvattnet.
Jag flöge gärna dit med kråkans vingar,
men jag har inte ens fått knipans vingar
att flyga med dit bort;
ej heller gåsens vingar eller fötter
att ta mig fram till dig.
Visst har du väntat, dina bästa dagar,
med dina milda ögon, med ditt varma hjärta
Ifall så vore, att du flydde fjärran,
skulle jag ändå hinna fatt dig snart.
Vad finns det som kan vara hårdare
än band av senor eller kedjor
som strama hårt, som fjättra huvudet,
förvrida tankarna.
Gossens sinne är vindens sinne,
den unges tankar äro långa tankar.
Ifall jag lyssnar på dem alla,
då slår jag in på orätt väg.
Jag måste välja mig en enda håg
att jag må hitta vägen.
Kovář, Michal. 2019. Sami Texts From Kemi Sápmi Recorded by Jenny and Samuli Paulaharju. Acta Universitatis Carolinae: Philologica 2019(3). 39-44.
Schefferus, Johannes. 1673. Lapponia. Frankfurt am Main. 492pp.
Wiklund, Karl Bernhard. 1913. En kemilapsk text från år 1716. Le monde oriental 7. 82-96.
Äimä, Franz & Toivo I. Itkonen. 1918. Jacob Fellmanin muistiinpanot Sompion ja Kuolajärven lapin murteista. Journal de la Société Finno-Ougrienne 30. 1-91.
Litteratur
Äima, F, Itkonen, T.I. 1918: Jacob Fellmanin muistiinpanot Sompion ja Kuolajärven lapin murteista. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 30 p. 1-91.
