Alltsedan 2005 års val hade kansler Angela Merkel (CDU) regerat i en stor koalition med SPD. Dock var det hennes uttalade mål att vinna ett flertal för CDU/CSU och FDP (CDU/CSU:s traditionella koalitionspartner) 2009.
Utrikesministern och vicekanslern Frank-Walter Steinmeier (SPD) utsågs formellt till sitt partis kanslerkandidat på en partikongress den 18 oktober 2008.[3] Han siktade på att bilda en regering där SPD skulle vara det starkaste partiet, men som även uteslöt Vänstern.
Valrörelsen ansågs vara särdeles tråkig,[4] vilket kan tyda på avsaknad av karisma hos CDU:s och SPD:s partiledare.[5] Något annat som pekats ut som orsak till den stillsamma valrörelsen var att såväl CDU som SPD försvarade sin stora koalition, emedan det var möjligt att de skulle behöva fortsätta samarbeta i den stora koalition under fredliga former.[6] Merkel var nöjd med den nedtonade kampanjstilen, vilken av många ansågs gynna hennes parti på grund av hennes höga opinionssiffror.[7]
En av valkampanjens lättsammare tilldragelser var när CDU-kandidaten Vera Lengsfeld publicerade en valaffisch som framställde henne och Merkel på ett sätt som framhävde deras dekolletage. På affischen stod det ”Vi har mer att erbjuda” (tyska: ”Wir haben mehr zu bieten”).[8]
Det federala valet var det sista och viktigaste valet i vad som kallats ett Superwahljahr (supervalår) i Tyskland. Förutom förbundsdagsvalet var också valet till Europaparlamentet den 7 juni, sju lokala val samma dag, fem delstatsval och ytterligare ett lokalval i augusti och september och valet av förbundspresident av Förbundsförsamlingen den 23 maj.
CDU/CSU erhöll en något mindre andel av rösterna jämfört med föregående val, och bayerska CSU fick sitt sämsta valresultat på årtionden.[13] På det hela taget var CDU/CSU:s andel av rösterna det lägsta på 60 år.[14] Deras koalitionspartner par préference, det liberala FDP, ökade däremot nästan med fem procentenheter till 14,6 procent av rösterna, det bästa resultatet i partiets historia. Valets stora förlorare var SPD som fick sitt sämsta resultat någonsin i ett federalt val, ynka 23 procent av de sammanlagda partirösterna, och hade det största procentbortfall som något parti haft i Tysklands förbundsdagsval på 60 år. De båda övriga förbundsdagspartierna, Vänstern och de Gröna, ökade markant och fick de högsta röstandelarna i partiernas respektive historier. För första gången vann Vänstern valkretsmandat utanför partiets traditionella fäste i östra Berlin. Som ett resultat av SPD:s förluster och FDP:s ökning, fick alliansen mellan CDU/CSU och FDP absolut majoritet av mandaten, vilket säkerställde att Angela Merkel kunde fortsätta som förbundskansler.
Ifall CDU/CSU och FDP hade misslyckats att vinna flertalet av platserna, hade möjliga alternativa koalitioner inbegripit en fortsättning på den stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD. En ”trafikljuskoalition” (SPD–FDP–Gröna) hade FDP-ledaren Guido Westerwelle uttryckligen uteslutit.[15]
Slutgiltigt samlat resultat
ValdeltagandePersonröstmajoritet i valkretsarnaPersonröstmajoritet i valkretsarna och de direktvalda kandidaternas försprångStörsta partiets partiröstmajoritet och partiröstandel valkretsvis
1 Uppnådda direktmandat. Enligt det sammanställda officiella slutresultatet var 24 av dem överhängsmandat[16] (samtliga för CDU/CSU), vilka fördelar sig på delstaterna enligt följande:
.jpg)
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}