Den senare delen av ordovicium kännetecknas av en stor nedisning på Gondwana, den hirnantiska istiden. Detta ledde till att havsnivån sjönk och livsutrymmet för alla marina organismer minskade. Man tror att denna istid var en av anledningarna till det stora massutdöende som finns registrerat i det fossila arkivet.
Två av sju åldrar (etager) inom ordovicium är uppkallade efter geologiska fyndplatser i Sverige (Flo och Sandby).
Diorama som visar hur flora och fauna kan ha sett ut under ordovicium.
Namn och indelning
Ordovicium 485 miljoner – 444 miljoner år före nutid
Den Internationella stratigrafiska kommissionen delar in Ordovicium i tre epoker/serier med standardnamn, samt i sju åldrar/etager. Inom engelsk och centraleuropeisk geologi görs traditionellt en regional indelning i sex serier baserat på trilobitsläkten: tremadoc, arenig, llanvirn, llandeilo, caradoc och ashgill (yngst). För geologin i Sverige och Östersjöområdet har en annan regional indelning visat sig mer lämplig, med tre delar: öland, vira och harju (yngst).[1]
Sverige har bidragit med en bestämning av en gräns mellan mellersta ordovicium och yngre ordovicium. Det är i serien av globala referenspunkter som används inom stratigrafin för att definiera gränsen mellan två olika geologiska åldrar/etager, så kallade GSSP:er. GSSP:en finns i Fågelsång i Sularpsbäckens dalgång utanför Lund. [2]. Den är benämnd Sandby efter Södra Sandby[3] och är daterad 460,9 ± 1,6 miljoner år före nutid. Det är lagret av den tidigaste förekomsten av graptolitenNemagraptus gracilis som utgör grunden för bestämningen. Denna GSSP blev ratificerad av Internationella stratigrafiska kommissionen 2002.
Hunneberg
I Hunneberg finns bestämningen mellan två åldrar/etager i äldre ordovicium, Flo och Tremadoc[4]. Denna berör Flo och bestämningspunkten finns i diabasbrottet vid Hunneberg, precis ovanför bädd E och definierar basen av den andra åldern/etagen i den äldre ordoviciska delen. Denna GSSP blev ratificerad av Internationella stratigrafiska kommissionen 2002 [5]
och är daterad 478,6 ± 1,7 miljoner år före nutid. Det är lagret av den tidigaste förekomsten av graptolitenTetragraptus approximatus som utgör grunden för bestämningen.
Paleogeografi
Kontinenterna på jorden för 470 miljoner år sedan. Skandinavien ingick i kontinenten Baltica (BA)
Det mesta av jordens landmassa var under ordovicium samlad i superkontinentenGondwana. Sveriges berggrund ingick dock i kontinenten Baltica, belägen på södra halvklotet.
Djurlivets utveckling
Under ordovicium skedde en fortsatt utveckling av de livsformer som uppstod under kambrium i flera nya arter. Det är i ordoviciska bergarter som man har hittat de första fossilen efter den typ av ryggradsdjur som i devon gav upphov till de första landlevande djuren. Början av denna period var mycket varm vilket fick till följd att havsnivåerna steg stadigt under hela den första halvan av ordovicium. De höjda havsnivåerna skapade därmed ett utökat utrymme för livsmiljöer. Under denna period dominerade trilobiterna. Ordovicium avslutades med en mycket kall period, troligtvis den kallaste under de senaste 600 miljoner åren. Denna kyla fick havsnivåerna att sjunka betydligt och minskade därmed utrymmet för de kustnära livsmiljöerna. Den sjunkande havsnivån och den utrymmesmässiga minskningen av livsmiljöer fick till följd att flera arter dog ut. Utdöendet skedde i två faser med en liten tidsmässig fördröjning emellan; den slog först mot arter som levde i tropiska vatten och därefter mycket hårt mot arter som levde i tempererade miljöer, se Ordovicium–silur-utdöendet.
^Maurits Lindström, Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist: Sveriges geologi från urtid till nutid, Studentlitteratur, ISBN 91-44-30381-5, sid 129-130 och sid 176
^http://stratigraphy.science.purdue.edu/references/Floian.pdf The GSSP of the Second (Upper) Stage of the Lower Ordovician Series: Diabasbrottet at Hunneberg, Province of Västergötland, Southwestern Sweden by Stig M. Bergström1, Anita Löfgren2, and Jörg Maletz3
