Smalhus

Smalhus är en variant av lamellhus, det vill säga en friliggande huslänga i flera våningar. Smalhusen kan ställas i kontrast mot tjockhusen som var den andra typen av lamellhus som slog igenom i europeiskt bostadsbyggande på 1930-talet. Tjockhus ansågs vara ekonomiskt fördelaktiga att bygga, med flera smålägenheter kring varje trapphus, men lägenheterna blev enkelsidiga med en mörk inre del. Smalhusen presenterades som en lösning för att åstadkomma bättre och ljusare lägenheter. Smalhus är omkring nio meter breda (djupa) med endast två lägenheter per trapplan. Lägenheterna sträcker sig från fasad till fasad för god solbelysning oavsett väderstrecken.

Smalhus i Sverige

Smalhusen utgjorde stommen i det svenska bostadsbyggandet under framförallt 1930- och 1940-talet. Idén hade svenska arkitekter hämtat främst från 1920-talets Tyskland där arkitekter som Walter Gropius och Bruno Taut ritade funktionella minimibostäder, som skulle vara billiga att bygga och att bo i^[1].

Under perioden 1934–1946 byggdes i Stockholm cirka 25 000 lägenheter i smalhus, huvudsakligen utanför innerstaden. Exempel på smalhusområden uppförda utanför Stockholms innerstad under denna period är Traneberg, Hammarbyhöjden, Midsommarkransen, Riksby, Abrahamsberg, Åkeslund, Åkeshov, Råcksta och Hägerstensåsen med tillsammans omkring 1 100 smalhus. I Göteborg finns många smalhus i bland annat Vidkärr, Torpa och Kyrkbyn. Stockholms första smalhus finns i Fredhäll på Wennerbergsgatan 3-7 (kvarteret Signallyktan) och byggdes av SKB. Byggnadsår 1943-44 och arkitekt var Edvin Engström.

Arkitektbröderna Ahlsén var anhängare av smalhus med högst 10,5 meters djup, sådana finns i Stockholm bland annat i Årsta centrum, medan HSB-arkitekten Sven Wallander förordade tjockhus som exempelvis hans byggnader på Kungsklippan och Fredhäll båda på Kungsholmen.

Karakteristika

Ett typiskt svenskt smalhus från 1930- eller 40-talet:

är 8–10 meter brett. Den egentliga definitionen av ett smalhus är att det har en bredd av högst 12 meter och har genomgående lägenheter.
är ofta rätt lågt med 2–3 våningar
ligger väl anpassat till terrängen, d.v.s. byggs med minimala ingrepp i naturen
har ofta delar av källarvåningen ovan mark
saknar vanligtvis vindsvåning (gäller inte alla smalhus) och täcks av ett ganska flackt sadeltak eller pulpettak
är slätputsat i ljusa färger eller murat med fasadtegel
har stora fönsterrutor utan spröjs
har vanligen balkonger
har centralvärme och sopnedkast
har förråd och gemensam tvättstuga, torkrum och cykelrum i källarvåningen

Se även

Stickelbärsvägen 7, en museilägenhet om två rum och kök i ett barnrikehus med inredning från slutet av 1930-talet.^[2]
Kommittén angående bostadssociala minimifordringar
Storgårdskvarter
Tjockhus

Referenser

^ Sax, Ulrika (1989). Den vita staden: Hammarbyhöjden under femtio år. Monografier utgivna av Stockholms stad, 0282-5899 ; 86. Stockholm: Kommittén för Stockholmsforskning. sid. 49. Libris 7593224. ISBN 91-7031-009-2 (inb.)
^ Stockholms källan: Stickelbärsvägen 7.

Tryckta källor

Ahlstrand, Jan Torsten, Arkitekturtermer, Lund 1976
Friman, Helena; Söderström, Göran (2008). Stockholm: en historia i kartor och bilder. Monografier utgivna av Stockholms stad. Nordqvist, Sven (illustratör). Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 174-175. Libris 10736828. ISBN 978-91-46-21843-2