Schytt rekognoserade vid 25 års ålder på uppdrag av professor Ahlmann fjällen söder om Abisko för att finna lämplig glaciär på nära håll, som kunde tjäna som referensobjekt för studier av klimatförändringar. Valet föll på Storglaciären och en mätstation etablerades och grunden för Tarfala forskningsstation lades. Senare deltog han i polarexpeditionen till Antarktis 1949–1952 (norsk-brittisk-svenska Antarktisexpeditionen, Maudheimexpeditionen) för vilken han ingick i ledningen som ställföreträdande platschef och chef för glaciologverksamheten.[4] Den tredje stora insatsen för fältforskning, som Schytt gjorde var som vetenskaplig ledare för expeditionen Ymer 80, som kom att bli genombrottet för modern svensk och internationell polarverksamhet med en isbrytare som plattform för arktisk forskning.[5]
Internationellt blev Schytt tidigt en viktig förgrundsgestalt i det glaciologiska forskarsamfundet. Hans arbeten från Maudeheimexpeditionen uppskattades som en pionjärinsats och han konsulterades som expert vid bland annat USA:s upplägg för Internationella geofysiska året. I över ett kvarts sekel var han aktiv inom International Glaciological Society i Cambridge i England och dess ordförande 1969–1972 – dess första ordförande som inte var britt.
