Björklinge kyrka från sydöstBjörklinge klockstapel
Björklinge kyrka är belägen på en sydsluttning strax norr om Uppsala vid Gävlevägen (väg 600, gamla E4). Kyrkan består av ett rektangulärtlånghus med fullbrett rakt avslutat kor samt en vidbyggd sakristia mot norr. Ingången finns mitt på södra långhusväggen. Kyrkan är putsad och täckt av ett valmatsadeltak i koppar. Fyra mindre torn med spira står i respektive hörn. En fristående klockstapel, byggd 1927, står på andra sidan Gävlevägen. I östgavelns mitt är en minnestavla i marmor infälld, flankerad av ätterna Kruus och Hornsvapensköldar av kalksten. Även om kyrkan företer en blandning av olika stilar präglas helheten av 1600-talets stormaktstid.
På utsidan av kyrkan längs södra långhusväggen finns fyra runstenar uppställda. U 1045 och U 1046 står till vänster om ingången medan U 1047 och U 1048 står på högra sidan.
Under senare delen av 1600-talet fick kyrkan sin nuvarande utformning. Agneta Horn på Sätuna gav 1657 murarmästare Andreas Fischer (även omnämnd som Fipher) i uppdrag att omdana kyrkobyggnaden. Det gamla koret med rak östgavel revs. Kyrkan förlängdes österut till nuvarande längd med ett nytt, rakavslutat kor. Under det nya koret anlades ett gravkor, den så kallade Sätunagraven. Även det gamla vapenhuset revs och ett nytt uppfördes. Fönsteröppningar togs upp i norr och i söder vidgades de befintliga. Glasmålningar av hög kvalitet insattes 1658 i de elva fönstren. Fem ursprungliga glasmålningar är bevarade. Under denna period igenmurades de tidigare ingångarna i söder och väster, nya togs upp och försågs med praktfulla sandstensomfattningar av bildhuggareJohan Köpke. De för kyrkan så karaktäristiska hörntornen murades upp och hela kyrkan vitrappades. Vapenmotiven på östgaveln, se ovan, höggs av Fischer. En avbildning från 1600-talet visar att det utanpå rappningen målades ett tegelimiterande mönster. De invändiga murarna däremot vitlimmades. Ett korskrank tillverkades 1673 och delar av det fungerar nu som bänkskärm i korbänken. Samtidigt med korskranket tillverkades den gamla predikstolen, vilka båda kom att utgöra Gustav Kruus julklapp till kyrkan julen 1673. I koret står två så kallade pyramider, vilka är samtida med skranket. Då byggdes även läktaren.
Sin nuvarande gestaltning fick interiören vid en renovering1917–1918 under ledning av Martin Olsson, sedermera riksantikvarie. De medeltida kalkmålningarna framtogs och interiören fick en ny färgsättning. Åren 1956–1958 utfördes en yttre renovering som bland annat omfattade att taket belades med kopparplåt. 1960 kompletterades de tomma korfönstren med målningar av konstnärenSyster Marianne. Omkring 1990 utfördes vissa åtgärder: i lokaler under jord byggdes i norr, med nedgång från sakristian, bland annat samlingsrum och textilkammare. Uppe i koret, vid ingången till sakristian, anordnades ett litet så kallat kyrktorg. Vid den senaste renoveringen av kyrkan, som återinvigdes påsken 1992, monterades bland annat en ny ljudanläggning samt innerdörrar i stål och glas. Dessutom togs de gamla kalkmålningarna i kyrkans äldsta del fram.
Kalkmålningar i främre delen: Ärentunamästaren (mälardalsskolan) från cirka 1450. I västra delen från 1470 är valvet målat av Tierpsskolan. Det märks en klar skillnad mellan de två delarna. Tierpsskolans ornamentik är frodigare än den äldre Mälarskolans.
Predikstol från 1847 av enklare snitt än dess föregångare, tillverkad av fabrikör Dahlman i Västerås för ett pris av 333 riksdaler och 16 skilling banco. Den gamla predikstolen beställdes av Gustaf Kruus den 25 juni1673. Den skulle tillverkas av bildhuggaren Nicklas Schultz, som även tillverkade det gamla korskranket. Den gamla predikstolen, item korskranket, målades av Anders Lorenz och utgjorde julklapp till kyrkan julen 1673. Agneta Horn var död sedan 1672 och föremålen var även ägnade att hedra minnet av henne. Den gamla predikstolen kasserades 1847, men fanns i behåll ännu på 1880-talet, varefter den är spårlöst försvunnen.
År 1739 fick orgelbyggare Olof Hedlund, Stockholm, i uppdrag att bygga kyrkans första piporgel. Hedlundsorgeln stod oanvänd efter år 1931, då en ny pneumatisk orgel uppfördes av firma Åkerman & Lund bakom Hedlunds orgel. Den pneumatiska orgeln fungerade allt sämre och från 1963 användes en ny kororgel från Grönlunds orgelbyggeri.
Hedlundsorgeln bedömdes nu som en raritet och restaurerades 2001–2002 av Bergenblad & Jonsson och togs åter i bruk den 10 november 2002.
Kronologi
1740: Orgelbyggare Olof Hedlund, Stockholm, bygger ett 8-stämmigtpositiv. Ljudande fasad med hela Principal 8'. Undertangenter bruna (30 st) och övertangenter svarta med vit beläggning (21 st).
1779: Renovering av organisten och orgelbyggaren Nicolaus Söderström, Nora (1730–1810), som bland annat delar trumpetstämman i bas/diskant.
1851: Renovering av häradsskrivaren, godsägaren och bygdeorgelbyggaren Pehr Olof Gullbergson, Lillkyrka (1780–1864), som byter ut Qvinta 3' mot Fugara 8’ och sätter dit en bihangspedal.
Efter 1800-talets mitt: Renovering varvid Spits:flöt 4' byts ut mot Vox candida 8'
1881: Reparation av byggmästaren, kyrkvärden och amatörorgelbyggaren Johan Edberg, Björklinge (1810–1888). Möjligen är det han som byter ut Mixtur IV chor mot Flöjt 4'.
1931: Firma Åkerman & Lund Orgelbyggeri, Sundbyberg, uppför enligt ett förslag av fil. lic. Bertil Wester (1902–1976), en ny rörpneumatisk orgel bakom Hedlunds positiv, som ansluts till den nya orgelns bälgverk. Det gamla skrymmande bälghuset rivs, men för övrigt lämnas det äldre verket i stort sett orört.
Orgeln är numera såld och flyttad till Borgenkyrkan i Tierp. Kyrkans nuvarande kororgel från 1999 är en digitalorgel av märket Allen. Den har tre manualer och pedal och 56 stämmor. Spelbar i koret, klingande både i koret och på läktaren.
Gravkor
I kyrkan finns sammanlagt tre större gravkor / gravvalv: Förutom det ovan nämnda Sätunakoret finns det så kallade Sandbrokoret (Sandbro gravkor) samt det så kallade Närlingekoret (Närlinge gravkor), tillkommet 1688. De två sistnämnda koren öppnades senast år 1859 för undersökning och är sedan dess stängda såsom gravar och ej öppna för besök.
Gravar
Förutom ovan nämnda gravkor finns det en mängd andra gravar i och utanför kyrkan.
I sakristian ligger Andreas Campanius och hans hustru begravda under en stenhäll. Campanius var klockarson från Rimbo. Han var född Andreas Michaelis, och kallade sig Campanius, som ju är det latinska ordet för klockare. Klockarsonen Andreas Michaelis Campanius slutade sina dagar som kontraktsprost och riksdagsman i Björklinge.[1]
Bror Hjorth och hans maka samt föräldrar vilar i en grav på kyrkogården.
Det finns en större mängd epitafier (begravningsvapen), upphängda på kyrkans väggar. Dessa användes i samband med adelsmäns begravning. De bars i processionen. Först bars ett så kallade huvudbaner, innehållande den dödes vapensköld med mera samt en inskription med data om den avlidne. Jämte detta bars ofta den dödes förfäders vapen, så kallade anvapen, dels fäderne, dels möderne. I vissa fall anbringades anvapnen på själva huvudbaneret. I andra fall kunde huvudbaneret på sidorna ha anvapnen hopkomponerade.
Tidegärden
Fyra fönster i koret har glasmålningar, vilka föreställer den så kallade tidegärden. Södra väggen har fönstermålningar som avbildar matutinen samt laudes. Fönstren på norra sidan har vespern (närmast altaret) samt completoriet. Målningarna har utförda av Syster Marianne i Alsike kloster:
Olsson, Birger; Olof Hedlund, orgelbyggare, Göteborgs universitet, Institutionen för musikvetenskap, GOArt (1998), ISBN 91-85974-48-X
Sundelius, Nils (1910-) ; Prosten Andreas Campanius i Björklinge, i "Släkthistoriskt forum, Stockholm, Sveriges släktforskarförbund, 1982-, ISSN 0280-3984, 1983 (2:1), s. 14-15, Libris2864327
Tidskrift: Orgelforum 2003, nr 1, sid. 29, Svenska orgelsällskapet, ISSN0280-0047
Upplands Fornminnesförenings Tidskrift. andra bandet, Stockholm 1877-1890.
